Slagsmålsklubben och Patrick Wolf

Foto: Petter Brandt (SMK) och Beatrice Törnros (Patrick Wolf)

Traskar tillbaka till Arvika och passar på att handla lite på Willy's inför morgondagens bilresa hem. Sjukt billigt godis!

Sätter mig och bloggar, F jobbar, och sedan blir det nappie. Klockan 18 är bord bokat på Olssons brygga, och vi går dit. Äter en okej tomatpasta med quornfilé. God färsk pasta, men tyvärr totalt såsindränkt, smaklös "parmesan" och frågetecken inför garnityret (färsk rosmarin).

På med hela regnstället och gummistövlar och iväg i taxi. Enligt uppgift ser jag ut som en sån som tömmer bajamajor. Tack för den.

Tittar en stund på SMK från balkongen. Folk hoppar, vilket i och för sig är kul, men eftersom jag är mycket skeptisk till konstruktionens hållfasthet tar jag mig ner till säker mark - om än regnmjuk sådan (den vanligaste kommentaren om känslan av att gå på presseningarna som lagts ut där: "det känns som att gå på bajs". Den mest intressanta kommentaren: "jag tycker att det känns som att gå på en jättestor penis")

Väntar på att Patrick Wolf ska spela i tältet. Slås återigen av hur hängiven publiken är, de kan alla texter, de skriker att de vill göra snuskiga saker med honom, folk kläms, som på pojkbandens tid alltså.

Det är stor underhållning, även om jag ibland blir lite sådär generad, som jag blev på Lykke Li, på Accelerator. Hon var porrig, här strippas det. Både skjorta och lederhosen på bilden ovan åker av (nästan). En naken rumpa här, nästan hela paketet där.

Men det där med ljudet. Patricks fiol hörs knappt alls, och när han sjunger kommer små luftpuffar hela tiden, fast man egentligen vill att det ska vara Frank Sinatra-krispigt ljud, kanske till och med lite eko. Men ingen annan i tältet verkar bryr sig, så jag försöker att göra detsamma (inte bry mig alltså).

På väg tillbaka pratar vi om hur skönt det ändå är att kunna gå omkring så här i gummistövlar och regnkläder, att man har blivit så gammal att man inte behöver bry sig. Då - som en blixt från klar himmel, kommentaren "leg på dig tack". "Va? Jag är 27 år. Men okej." Och visar upp det lilla körkortet, som är så gammalt att det snart måste förnyas "Förlåt, eller grattis kanske" säger vakten med illa dold förlägenhet.

En öl till, en regnjackehuva fylld med regnvatten, sedan hem, via Magic Numbers. Arvika 2007 är slut. Tack och hej.

Ida Maria

Foto: Pauline Benthede

På lördagen börjar folk bli ordentligt slitna. Vi tar en shopping-runda i Arvika, vilket såklart inte resulterar i ett enda inköp. Inte heller får vi i oss någon lunch, eftersom det enda bra stället har en kö som liknar en nattklubbsdito.

Jag traskar iväg till området för att se Ida Maria, och är svettig innan jag kommer fram, det känns som åskväder och mycket riktigt, snart börjar det droppa.

In under tak för att titta på spelningen. Det är mycket folk, men det är svårt att bedöma om det beror på regnet eller ej.

Ida Marias röst är... rivig. Jag trodde aldrig att jag skulle se mig själv skriva det ordet, men jag hittar inget bättre. Jag har aldrig klarat av blues, som musikstil, men jag måste ändå säga att Ida Maria är den jazz/blues/rock-sångerska som Sverige (och Norge) länge saknat. Jag skulle vilja tussa ihop henne med Jonas Kullhammar, Torbjörn Zetterberg och Goran Kajfes. Jag har hängt en del på jazz-klubbar i Stockholm, Paris och Madrid, och Ida Maria skulle lätt rocka rumpan av de flesta jag har sett där.

Men jag är kluven till spelningen. Egentligen borde jag gilla de av låtarna som drar åt indiepop-hållet bäst, men de passar inte hennes röst, det är liksom för mycket Ida Maria för indie. Detsamma gäller hennes band - för mycket Ida Maria för ett mediokert popband. Det rockigare materialet som avslutar spelningen passar henne bättre, men är ju egentligen ingenting jag skulle lyssna på.

Men, som sagt, om hon någonsin hittar rätt i jazzgenren tror jag att hon kan gå hur långt som helst. Faktum är att jag gärna skulle höra henne som gästvokalist i andra genrer, varför inte elektro? Soul? You name it, hon fixar det. Utom kanske just indie då...

Hey Willpower och Tough Alliance

Foto: Pauline Benthede (Hey Willpower) och Max Adolfsson (TTA)

Drar med lite folk bort till Hey Willpower och dansar benen av mig. Det är synkroniserad dans och matchande tights och linnen, och det gör mig så glad, så glad. Ungefär motsatsen till kvällens "jaså", TTA, som kör samma minishow som på Accelerator.

Då kände jag mig som en åskådare till ett konstprojekt, nu känner jag ingenting.

Känner mig på tok för snurrig och bestämmer mig för att gå hem. Får sällskap av F, och de 2o minuter det tar att gå hem spendares vilt diskuterandes om huruvida TTA:s nonchalans gentemot kontrakt m.m. är ett tecken i tiden, på vårt allt mer egocentriska samhälle, eller ej (tydligen ledde deras korta spelning till att konserten efter fick börja för tidigt, för att inte trycket framför scenen skulle bli för stort). Jag drev den förstnämnda tesen. I efterhand ångrar jag mig, musiker, i alla fall de som går att kalla "artister" eller "stjärnor" (till skillnad från de som spelar i musikskoleband) har nog alltid varit egocentriska.

Familjen, Consequences, Juvelen och Nine

Foto: Beatrice Törnros (Familjen, Juvelen) och Pauline Benthede (Consequences, Nine)

Nu blir det åka av. Jag förstår inte att jag blir så onykter förrän långt senare, när jag inser att den enda fasta föda som intagits sedan frukost är några nachos. Mellan dryckerna springer jag rundor och tittar på Familjen, Consequences och Juvelen.

Familjen såg jag som förband på Medis i våras, och förvånades över hur pepp stocksholmspubliken var, och att det var så mycket folk på ett förband. Var det månne de inflyttade skåningarna som höll fortet? Hursomhelst, sedan förstod jag - de är ju grymma. Och 400-500 pers inomhus en solig förkväll i Arvika tycker jag är ett bra facit på uppskattning. De två skånepågarna verkar vara på bra humör, det svänger i lokalen, folk svettas men stannar ändå.

Vidare till Consequences, jag har länge haft en liten crush på Åsa Jacobsson, men det hjälper inte, det här är aptråkigt.

Och så Juvelen. Snacka om one-man-boy-band, flickorna är som tokiga, och det är ju inte utan att man blir lite förälskad själv. Trots falsetten.

Cigaretter inhandlas och röks, finska och norska talas, artister vidtalas hit och dit och komplimanger utdelas. Jag får ett löfte om ett bokmanus som ska skickas till mig för synpunkter, det löftet lär ju knappast infrias. Men kul har vi, vill jag lova.

Springer iväg en stund och kikar på Nine. Så otroligt kul att se några av de snällaste pojkarna man vet spela så arg musik. Bra var de också.

Laakso

Laakso 2006 och 2007 (Foto: Pauline Benthede)

Tid för dagens första vitt vin + is + citron + ramlösa i plastglas á 60 kr. Under tiden som jag suger i mig den börjar barnen välla in. Det är en och annan popmänniska modell äldre som har valt att ta med sig sina knoddar, om man säger så. Får gosa med urgulliga 1-åringar, så inte mig emot. Men sedan är det dags för dem att gå och lägga sig, och för oss att fortsätta festivalandet.

Sena ersättarna Laakso spelar på samma scen som förra året, när de invigde festivalen. Utan uniformer den här gången, men däremot med Jari Haapalainen.

Det är så mäktigt när publiken fyller i så att Markus inte ens behöver sjunga. Det är så himla kul att det här bandet äntligen har slagit igenom, det är de så värda. Så jag står bara och ler. Som en stolt mamma, av någon anledning - det är jag ju inte alls. Och när Shout out louds-Adam går inte och tar Peter Jöback (och Nicolai Dungers) roll i Italy vs. Helsinki, och gör det 10 gånger bättre än man någonsin vågat gissa, då får jag gåshud. Tänk att det är samma Adam som för några år sedan stod på Blekingskas demogala och var osäker på om han kunde sjunga. Fast det kanske inte är samma person längre i och för sig...

Shout Out Louds

Foto: Petter Brandt

Shout out louds spelar i tältet, och efter den magiska spelningen på Debaser Medis i våras känns det här som... ingenting. Jag får aldrig någon känsla för det. Står nog för långt bak, det är för ljust, och jag gillar faktiskt inte ljudbilden i det där tältet. Även om jag verkar vara den enda som är av den åsikten. När 100° spelas känns det gammalt och trött, och återigen verkar jag vara den enda... som tycker att den nya skivan innehåller de bästa låtarna.

Jaja, ungefär så här mycket kan man alltså klaga på en spelning med ett band man egentligen avgudar. Slut med det nu.

Vapnet

Foto: Max Adolfsson

Kilar bak och beställer en tranbärsjuice till barpersonalens förtret. Mitt bud på 15 kr antas dock. Fortsätter därefter med en kaffe ("Ursäkte, har ni kaffe?" "Ja... men du måste betala för det") innan kroppen känner sig redo för den första alkoholen. En tur till Vapnet, som jag senast såg på Debaser, det måste ha varit 2005. Nu har de med sig ett gäng fler låtar och några succéer i bagaget, och sångaren Martin har låtit sin ingenjörslook utvecklas till fulländning.

Det låter riktigt bra. Jag har alltid tyckt att Vapnet haft potential, men har väldigt svårt för sången, på svenska, på dialekt och med mesröst, och flöjt ska vi inte tala om. Kanske har jag äntligen vant mig tillräckligt för att kunna uppskatta helheten. Kanske är flöjten lågt mixad. Kanske är det Le Sport-Fredrik som piggar upp. Hursomhelst - jag gillar det, och återigen slås vi stela stockholmare av hur hängiven publiken är.

Men ärligt talat, den där ingenjörslooken gör verkligen ingenting för att förhöja upplevelsen.

[Ingenting]

Foto: Jesper Berg

Vaknar upp strax efter nio av att en telefon ringer, och en av rumskamraterna ilar iväg till sitt tåg. Vi andra segar ett tag, innan det är dags för frukosten (den bästa hotellfrukosten i Sverige). Sedan går de andra och lägger sig ett tag till, medan jag sätter mig på den soliga terassen och surfar ett tag. Folk tittar förbi och pratar lite, tydligen var Weeping Willows och Aerials spelningar något jag missade dagen innan. Med tanke på hur mycket bättre jag mår, jämfört med mina kvidande rumskamrater i det illaluktande hotellrummet, känns det ändå som att det var värt att missa.

Promenixar så småningom iväg mot festivalområdet, via Olssons brygga, för att se [Ingenting]. Jag har ju aldrig sett dem, trots tidigare intentioner, men nu blir det faktiskt av. I det stora tältet. Mycket bra, mycket underhållande, och även om det inte är fullsatt är publiken sjukt peppad, de sjöng "punkdrömmar" innan bandet ens hade gått på. Solen skiner och lite nachos trillar ner i magen.

Nouvelle Vague och Scissor Sisters

Foto: Max Adolfsson (Nouvelle Vague) och Petter Brandt (Scissor Sisters)

Scissor Sisters är väl ett sådant där band som måste ses, även om man, som jag, har ytterst svårt för falsettsång. Börjar hursomhelst med ett besök hos Nouvelle Vague, som tyvärr känns ytterst tråkiga och sega. Vilket i och för sig kan bero på att den stora festivalrastlösheten nu slagit till ordentligt, jag ger dem inte ens en låt innan jag går vidare till Scissor Sisters.

På stora scenen är det stora kliv och gester, Jake stegar runt på ett sätt som får honom att se tre meter lång ut, eller om det är scenen som har krymt kanske... Jag försöker komma upp på balkongen, men inget "vet" hur man ska komma dit, och på jakten lyckas någon armbåga mig på näsan, med ett ordentligt knak som följd, så mitt humör när jag väl kommer upp dit är inte det bästa.

Väl uppe på balkongen möts jag dessutom av 50-åriga tanter i klackar och deras 50-åriga män med ölkagge, samt 20-åriga big brother-typer med combat-mönstrade shorts. Jag undrar om de här, uppenbarligen lokala förmågorna, vet vad Scissor Sisters handlar om. Jag gissar att de inte gör det. Får mig i alla fall en ordentlig titt på bandet, och de ska ju, som sagt, ses, så det är ändå en ganska nöjd person som stegar ner från balkongen efter några låtar, tillbaka till Nouvelle Vague, som ska få en chans till. Och nu jävlar svänger det, och folk har kommit igång ordentligt. Smilbanden får dra ut sig lite till, innan jäspningarna till slut tar över, och jag beger mig hemåt. Delar taxi med två lokala nissar, vilket ju är billigt och bra. Vaknar vid halvfemsnåret av att mina rumskamrater kommer hem och bestämmer sig för att jag ska vakna. Well, well, är det festival så är det.

Bloc Party och Asha Ali

Foto: Max Adolfsson (Bloc Party) och Petter Brandt (Asha Ali)

De första tre låtarna med Bloc Party låter exakt likadant, fast med olika text - samma tempo, samma instrument. Blir besviken och går istället till Asha Ali. Henne såg jag på Pop Dakar för några år sedan, då hoppade hon in som ersättare, och spratt av glädje. Nu får jag mest Sophie Zelmani-vibbar av henne, på ett dåligt sätt alltså, så jag går tillbaka till Bloc Party, och då har de hämtat sig något. Spelar lite äldre låtar, det låter bättre, även om det aldrig blir särskilt spännande.

The Ark

Foto: Petter Brandt

Första gången jag hörde talas om Ark var i omklädningsrummet till gympan i gymnasiet. Maria hade varit på Emmaboda och sett det här bandet, som skulle vara väldigt bra. Första gången jag själv såg dem var i Värnamo Folkets hus. Efter spelningen blev det efterfest i en killes källare, Ola sjöng med och showade till The Doors-skivan, tills pappan i huset kom ner i morgonrock och sa åt oss att gå därifrån.

Därefter sprang jag på medlemmarna i bandet lite här och där. Minns en gång att vi träffade en exalterad Jeppson, som hade plankat in på Hultsfred genom att bli insmugglad i ett väska. Var på efterfest hemma hos en annan bandmedlem härom året i Stockholm, men jag kan faktiskt inte minnas om jag har sett en live-spelning med dem sedan den där kvällen i Värnamo, för elva år sedan.

Nu står Ola istället på stora scenen i Arvika och showar, och han strålar verkligen. Budskapet är hippie, men jag kan inte låta bli att le, och tycka att det är väldigt fint ändå, att det är sånt där som folk, kanske framförallt osäkra tonåringar, behöver höra. Let your body decide where you want to go. Fint.

Wendy McNeill

Kanadensiskan Wendy McNeill spelar melankolisk folkpop för en sittande publik på Andromeda-scenen. Hon är mycket noggrann med att tacka alla medmusikenter, ljudkillar, till och med The Ark, som spelar samtidigt på stora scenen "for background music". Hon är charmigare än den genomsnittliga artisten i hennes genre, men det hjälper mig inte att hålla fokus uppe mer än ett par tre låtar.

Sticker iväg och tittar på de gamla rävarna i The Ark istället, i hopp om att piggna till.

Hotellstrul

Efter timbaktu bar det av till hotellet för incheckning. Efter en hel del strul, folk som dykt upp utan förvarning osv. blev vi fyra i ett dubbelrum. Festival! Missade Maia Hirasawa, men enligt de som var där var det ganska segt, så det kanske var lika bra. Hoppas ändå få chansen att se henne snart, kanske hemma i Stockholm. Missade även Mapei och Max Peezay, men eftersom Mapei var med så mycket på Timbuktu kändes det helt okej.

Timbuktu

Damn börjar konserten med att spela hårdrock. Sedan kommer världens bästa Mapei in. Och sedan Jason, iklädd blå pyjamas.

Det är synkroniserad dans och det svänger ordentlitg. Det här är inte musik jag lyssnar på i vanliga fall. Jag står inte ut med funk. Har svårt för soul. Men på något sätt lyckas det här gänget balansera på rätt sida av den fina linjen mellan bra och för mycket. Jag klappar till och med i takt då och då, det händer mycket, mycket sällan. I nyktert tillstånd dessutom.

Torsdagens klädsel

Efter ett första besök på området, och inspekterande av vattenpölarna byttes det om till gummistövlar på hotellet. Ett mycket bra val, kan jag konstatera såhär i efterhand.

Arvika 2007

Jag hängde ganska mycket på festivaler på 90-talet. Arvika var jag på en gång, 1998, det regnade sjukt mycket och till vår glädje ställde Rammstein in, och ersattes av Thomas di Leva. Hihi. Inte för att vi gillade Thomas så mycket, men vi ogillade Rammstein. Däremot såg vi bl.a. ett sjukt bra litet band på lilla Andromeda-scenen. The Hives hette de.

Tillbaka 9 år senare. Tjoho.

Räddningen

Stövlar inhandlade. Nu är jag förberedd för de värmländska skogarna.