Jag - en kungsholmare?

Jag vet inte när det började, eller riktigt vad det beror på - det här med min aversion mot Kungsholmen, och människorna som bor där. Kanske är det lattemammorna, som inte tror på gud, men ändå gifte sig i kyrkan, som hade högsta betyg i alla ämnen i skolan, men som knappt kan diskutera politik eller litteratur på mellanstadienivå. Kanske är det parmiddagarna, där man hyllar alliansen och säger "inte för att jag är rasist, men...". Kanske är det kroppsidealen: där männen är några centimeter bredare över axlarna, där kvinnorna puffar upp brösten lite extra, där tänderna är vitare och brännorna gulare. Kanske är det de 35-åriga gubbarna som beställer skumpa på Lokal eller schlagern på Lemon bar, kanske är det bilarna som kör fortare och inte stannar när man vill gå över vägen. Kanske är det människorna som inte går på spelningar för att de gillar bandet, utan för att de "hört att de ska vara bra" (se exemplet nedan ur metro).



Hursomhelst, nu kommer DN och säger och jag är kungsholmare! Eller ja, i alla fall mina kläder. Okej, det är ju bara på andra sidan Västerbron, men det är ju faktiskt på Söder jag bor, make no mistake - härliga, gentrifierade vänstersöder.

Loves it

Asså, fan vad jag älskar det ändå: picknick i Tanto, grillning på Långholmen, konstiga människor på Debasers uteservering, klarinettisten och Rebell-Robban vid Slussen... Stockholmstöntromantik.

Inte som alla andra

När jag växte upp i de småländska skogarna var det ganska stor skillnad på mig och de andra barnen. För det första var jag inte född i den lilla hålan, och hade följaktligen inte samma kluster av släktingar i var och varannat hörn. Jag var heller inte döpt, vilket i bibelbältet betyder att man inte heter någonting. Inte så att det gjorde mig något direkt, jag visste ju vad dopet innebar egentligen, att de andra ("kristna") barnen inte visste det bevisade ju bara att de var lite efter. Något som även märktes i skolan, man behövde inte anstränga sig för att vara bäst i klassen, om man säger så... Att jag inte svor överhuvud taget komplicerade ju saken för dem ytterligare (inte svära = kristen i deras värld). Jag kan nämna hur många detaljer som helst, jag åt med kniv och gaffel i rätt hand, jag sa "nyckeln" istället för "nycklen" och "legat" istället för "luggit", jag hade varit utomlands. Hursomhelst.

Detta, egentligen ganska osunda, von oben-perspektiv ledde till att jag satte en hel del stolthet i att vara annorlunda. Det beteendet utvecklades när jag började komma upp i åldern när killar blev intressanta - jag utvecklade ganska mycket macho-tendenser, om man med macho menar att man gillar fotboll, öl och inte har något emot att rensa avlopp och bära bort ormar som har hamnat fel. Tvärtemot de flesta "tjejerna" i den lilla hålan.

Trots att jag var ganska bekväm i min annorlunda-roll blev jag alltid glad när jag träffade någon som delade mina intressen för ett band eller politik, eller vad det nu var. Kanske lite för glad, med tanke på att de som jag träffade oftast redan hade ett gäng kompisar med samma intressen, och snarare var ganska blasé.

Och nu, 2007, inser jag att jag har blivit likadan. Jag umgås med folk som är som jag. Som gillar samma musik, samma tidningar och filmer. Jag läser folks bloggar och inser att de ser samma tv-program som jag, går på samma konserter, samma uteställen, att de också går till psykologer och terapeuter.

Det här kom jag till insikt om idag, just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Återkommer om det.

Folk man inte känner, fast ändå känner

Alltså det där med bloggar, det är ju lite läskigt att veta privata saker om folk man egentligen inte känner. Så länge man inte springer på dem känns det lugnt, men nu är det så att jag bor i Hornstull, och där verkar alla vars bloggar jag läser bo eller hänga. Idag mötte jag två, inte en, utan två, av författarna till de bloggar jag läser, på väg hem från tunnelbanan. Och så tittar de på en så att det känns som att de vet att jag vet... allt.

Hello Paranoia.

SL har tagit semester

Varje år är det likadant, och varje år är jag lika oförberedd: SL anpassar sin trafik till semestertider innan folk tar semester. Kommer alltså att anta formen av en packad sill de närmsta två veckorna.

Eller, man kanske ska damma av cykeln i alla fall...

Glass till mor

Köpte ett glassogram för att skicka till min mor nu när mors dag analkas. Skrev några trevliga ord på kortet och skrev på adressen och... kom på att det kanske inte finns Pressbyrån i Västervik. Det finns ingen Pressbyrån i Västervik.

"Köp dig en glass på mors dag... eller nästa gång du råkar bli sugen på glass och samtidigt befinner dig i en större stad och dessutom i närheten av en Pressbyrån"

Nä det går ju inte. Vad ska jag göra nu då?