Resten av Accelerator-lördagen

Foto: Petter Brandt (José, Junior Boys, Jamie T, Rufus) och Pauline Benthede (Jens)

Efter fredagens trötthetsupplevelse blev det mer öl på lördagen (det enda som kan hålla mig pigg och vaken är alkohol i onyttigt stora mängder...). Det blev alltså ett väldans springande mellan bar och scener, fragment av José Gonzales, Junior Boys, Jens Lekman (vad gammal han har blivit!), Jamie T (favvo), Rufus Wainright och sedan köande in till Lykke Li och Tough Alliance.


Foto: Petter Brandt

Lykke Li var bra, som alla sagt, men gud så hon åmade sig och höll på, jag rodnade och kunde nästan inte titta, än mindre fota. Hon hade dessutom rullat upp sin klänning så att den skulle bli kortare, och på slutet av spelningen stack knuten fram som en penis. Inte så tjusigt... Det var nog sista gången jag stod längst fram på en konsert med Lykke Li, men hon får gärna bo i min iPod.


Foto: Petter Brandt

Tough Alliance kändes som roliga timmen på mellanstadiet, när några av de kaxigare killarna gick fram och mimade och spelade luftgitarr. Med skillnaden att de här små liven har gjort musiken själva, och antagligen bestämt hur bakgrundsfilmen ska se ut. Men så kändes det inte just då. Halvvägs in i "konserten" kommer jag på mig själv med att känna mig som åskådare till performance-konst, där publik och artister är en del av showen. Publiken som är så peppade att kravallstaketet håller på att åka all världens väg, men ändå kastar snusdosor och vattenflaskor på sina idoler. Märkligt.

Tycker synd om mina Uppsala-vänner som skulle hem med sista bussen och skippade slutet med Rufus, Studio och Bright Eyes för att se TTA, och sedan var tvungna att gå innan de ens börjat. Tycker mest synd om Ida som hade låst in sina grejer på centralen, och inte kunde hämta ut dem eftersom centralen var låst. Hon fick sova på min soffa.

Anekdot 1: Roligast och märkligast på lördagen var ändå den vilsne svenske skådespelare som stod i ett hörn backstage och stirrade in i en tältduk, iförd sin svarta Dramaten-jacka, med arbetsgivarens namn tryckt över hela ryggen. Jag tyckte han såg så ensam ut, så jag gick fram för att konversera lite, frågade om han hade sett något bra, varpå han stammande svarade "nej, alltså, bara han José González eller vad han heter, alltså, jag väntar bara på min kompis, alltså, sen ska vi gå..." När jag sedan pekar på en kille som kommer ut från toaletten, som jag gissar är hans kompis, pressar han fram "nej, det är inte han", varpå han SPRINGER ifrån mig, åt motsatt håll från toaletterna, där hans kompis alltså är. Men man måste ju förstå, jag ser ju ganska farlig ut...

Anekdot 2: Stod bakom sångaren i Junior Boys i toalettkön. Hans chockade blick när kille efter kille gick in på toaletten (utan att någon kom ut) var obetalbar. Jag förklarade för stackarn att det var en pissoar han stod utanför, inte någon vanligt bajamaja...

Kate Nash i allhuset, lördag kl 16

Jag är kär i Kate Nash! Och hennes musik.

Hon kör växlevis elpiano, med en rutig duk över så att man inte ska se in under kjolen (antar jag), växelvis gitarr, och framför den ena klockrena pophiten efter den andra, med bakgrundsbeat som gör att man inte kan stå still. Jag vet inte hur gammal hon är, men hon känns lite charmigt lillgammal, med en avundsvärd självdistans, av mellansnacket att döma.

Kan någon fixa svensk distribution tack, eller ska man behöva åka till England för att köpa hennes singlar?

Frida Hyvönen i tältet, lördag kl 15

Foto: Christian Gustavsson

När vi kommer ut från Allhuset har det slutat regna, och Frida Hyvönen har börjat spela. Men vi är hungriga och går iväg och köper mat. Jag ber att få det mest lättätna de har, och det visar sig vara vårrullar. Bra så.

Vi går och ställer oss i tältet för att titta på fröken Frida, som i sin vita långklänning ser ut som en blandning mellan skolfröken, brud och Marilyn Monroe. Hon är bra som vanligt, och sedan plockar hon dessutom fram en jazz-röst som jag inte visste att hon hade. Jag är helt övertygad om att hon skulle kunna göra en "Lisa Ekdahl i Frankrike", om hon någon gång skulle tröttna på Robertsfors.

Johanna ansluter lagom för att hinna se de sista låtarna, sedan går vi åter in i Allhuset.

O'Death i allhuset, lördag kl 14:30

Foto: Tuben Persson

Efter frukost och lite pepp på dagens band pallrar Anna och jag oss i väg mot Frescati för att hinna se O'Death, som enligt uppgift varit grymt bra i Göteborg. På vägen dit träffar vi först en bakistrött Accelerator-besökare, och sedan en till, och genast känns det som ett mycket bra val att vi gick hem så tidigt som vi gjorde.

Regn på området, men ändå hyfsat mycket folk i Allhuset på O'Death. Bra spelning, som antagligen hade varit ännu bättre om jag hade haft några öl innanför tröjan och befunnit mig på ett mer folk-inspirerat ställe, typ en pub kanske? Jag vet, kanske bara morgonseghet från min sida...

CSS i tältet, fredag kl 22:45

Foto: Petter Brandt

CSS kom att bli den enda konserten under fredagen som jag såg från början till slut. Och det var helt klart en av de bästa. Det är full fart fest i nästan en timme, publiken är galen, Lovefoxxx är galen, och strippar av sig lager efter lager av kroppsstrumpa.

Det är lätt att småle åt de barnsligt enkla låttexterna, men om man kan bortse från det, och se texterna som en del av musiken finns det inget annat att göra än att röja. Och bandmedlemmarna är så koola att det inte finns ord.

Johanna ger upp direkt efter CSS. Jag och Anna ser en låt på Interpol innan vi drabbas av den stora tröttheten och drar oss mot t-banan.

Modest Mouse på stora scenen, fredag kl 21:45

Foto: Petter Brandt

Jag har lyssnat ganska mycket på We Were Dead Before The Ship Even Sank under våren, så konserten var efterlängtad, och trevlig, men knappast mer. Viss reservation för att det kan ha berott på min huvudvärk och kylan som började göra sig allt mer påmind.

Efter ett tag gick vi vidare för att se The Metros inne i allhuset, men hade tyvärr sett fel på schemat. Totalt fick jag se 30 sekunder av sista låten, och typiskt nog var de 30 sekunderna bland det bästa jag såg under hela helgen...

Peter, Bjorn & John i tältet, fredag kl 20:45

Foto: Christian Gustavsson

Björn Yttling stod på scenen med Victoria Bergsman bara en timme innan spelningen i tältet med det egna bandet (och en stund innan dess stod han bakom mig i publiken på Tokyo Police Club). Effektiv kille det där. Tyvärr måste jag för tredje gången gillt säga att Peter, Bjorn & John är ganska sega att se live. Musiken lyssnar jag gärna på, men helt klart hellre i hörlurar än så här.

Så vi köper en öl istället och traskar upp på taket till ölserveringen där vi hör slutet av konserten, blandat med sound-check från Modest Mouse.

The hold steady i allhuset, fredag kl 20:30

Foto: Tuben Persson

In i allhuset igen, för att lyssna på Bruce Springsteen-influerade The Hold Steady. När jag har lyssnat innan har jag sett en kulturman modell äldre framför mig. In kommer istället ett gäng gubbar i kläder som får min pappa att framstå som fashionista. Och rockar rumpan av hela festivalen. Bäst dittills, helt klart. Thin Lizzy, Bruce Springsteen, så jävla bra. Jag blir knockad.

Efter fyra-fem låter hittar dock syntgubben ett sådant där ljud som var häftigt och nyskapande i början av 80-talet, men som numera mest påminner om sunkiga trubadurer på charterorter vid medelhavet. Snabbt drar jag mig undan för att inte låta det förstöra det första intrycket. Två steg ner för trappan är det så gott som glömt och förlåtet.

TV on the radio på stora scenen, fredag kl 19:45

Anna meddelar att hon är på väg, och vi ställer oss i kön till ölförsäljningen för att kunna servera henne en öl när hon kommer in. Vi sätter oss i gräset för att titta på TV on the radio, Anna ansluter, surar lite över att hon missat Gossip men hämtar sig med ölen. Själv börjar jag dock få riktigt ont i huvudet, och försöker kurera mig med en ipren och en halv liter vatten.


Foto: Annika Berglund

TV on the radio skulle ju vara så himla bra, men jag var skeptisk innan. Har ju alltid haft väldigt svårt för flöjt. Blev heller inte frälst, även om det såklart inte var dåligt på något sätt.

Taken by Trees i allhuset, fredag kl 19:00

Ett musikprojekt

Efter en sväng förbi finbaren, går vi förbi Isis, vars vrålande (DIIIIIIE) och mangel jag gillar precis lika lite som jag hade trott, trots allas hyllningar före och efter spelningen. Vidare alltså, till allhuset och "världspremiären" för Taken by Trees.

På något sätt lyckas vi snacka oss förbi kön, och tränger oss fram till scenen. Det börjar med en otroligt fin naturfilm (undrar vem som hade gjort den?), sedan beträds scenen av Victoria med vänner. Och visst är det fint och så, men ljudet suger, det är bastu och det blir väldigt snabbt väldigt... tråkigt faktiskt. Vilket såklart är tråkigt. Johanna stör sig otroligt mycket på pretantionerna (hej, det är vi som är musikprojektet Taken by trees" är en fras som kommer att uttalas många gånger under helgen). Men å andra sidan har väl Victoria aldrig utgett sig för att vara varken rolig eller opretentiös.

Vi plockar alltså återigen bara godbitarna ur godispåsen, och går därifrån innan vi tröttnar eller blir dästa (eller i det här fallet, döva och svettiga).

The Gossip på stora scenen, fredag kl 17:45

Foto: Annika Berglund

Förra våren, nyseparerad i en stor, tom lägenhet på Åsögatan, låg jag i sängen och lyssnade på Standing in the way of control. Sjukt bra tyckte jag då, men tyvärr lyssnade jag sönder den låten, innan jag hann gå vidare till skivan.

Jag har ändå sett fram emot The Gossip, och de är ungefär så bra man kunde förvänta sig. Bra alltså. Även om det tenderar att bli lite freak-show över 100 kilo Beth i trikåer, att man liksom inte kan låta bli att titta på celluliterna istället för, ja, vad man nu brukar titta på när man ser live-musik. Men bra skit, som sagt, även om dagsljuset gärna hade fått vara mörker för effektens skull.

Tokyo Police Club i allhuset, fredag kl 17:30

Sommaren 2001 var jag på en liten tur i Frankrike, via Paris där jag hälsade på Anna nummer 1, ner till Biarritz, där jag hälsade på Anna nummer 2, som var surfsäsongare. Hemresan skedde via tåg och buss, jag tror att jag gav mig av tidigt på morgonen och kom fram på eftermiddagen nästa dag. På nattbussen hamnade jag på mittenplatsen på sätet längst bak. Inte mycket sömn alltså.

Åkte hem till ett sommartomt Lund, duschade och bytte om, satte mig på Pågatåget in till Malmö och KB, där Accelerator The Big One skulle äga rum. Jag såg, och blev kär i, Moldy Peaches, men själva huvudsyftet med att åka dit, själv, och i stadier av trötthet som för mig är förödande, var ju ändå att se The Strokes. Jag minns att jag fotade Julian, att han blev sur och satte upp långfingret i linsen. Jag minns att jag ringde N, som var i England, och att han efteråt berättade att han trodde att jag ringde och spelade upp en skiva, så bra lät det. Jag minns att jag pratade med den blyge basisten när det bara var banden och mina taximedresenärer (som vägrade åka hem) som var kvar i lokalen. Jag minns att Fab hade brutit armen, var nyrakad och försökte ragga upp en svensk tjej, men blev dumpad.


Foto: Tuben Persson

Sex år senare står jag alltså i allhuset och lyssnar på ett band som på många sätt låter precis som Strokes lät då, för sex år sedan. Och på många sätt får det mig att känna likadant, jag kan inte stå still och känner smilbanden dras mot öronen. Men - det har ju faktiskt gått sex år. Och de har ju ingen Julian. Det är inget fel på sångaren. Men han är ingen Julian. Så efter 4-5 låtar bestämmer vi oss för att gå vidare, vi har stannat tillräckligt länge för att vara nöjda, men vill inte stanna så länge att vi tröttnar. Ut i solen igen alltså.

Electrelane i tältet, fredag 16:45

Foto: Tuben Persson

Electrelane är ett sådant där band som jag borde gilla, men aldrig har fastnat för på skiva. Kan vara falsettsången. Men när de var förband till Arcade Fire i våras tyckte jag faktiskt att de var riktigt bra. Nytt försök alltså.

Tyvärr är det åter den sjukt höga volymen som ställer till det. Öronproppar är ett måste, även när vi står utanför tältet. Och öronproppar tar ju alltid bort en del av upplevelsen. Och sedan springer jag på en gammal bekant, och sedan en andra, och en tredje, som får en del av min uppmärksamhet. Trots det måste jag säga att Electrelane har tagit ytterligare ett litet steg närmre mitt hjärta. Det får nog bli en del lyssning framöver.

Loney, Dear på stora scenen, fredag kl 16:00

Foto: Stefan Axell

Johanna meddelar att hon är på väg, så trots att jag egentligen vill se [Ingenting] på allhuset ställer jag mig och tittar på Loney, Dear (solen skiner ju också, från klarblå himmel vid det här laget). Han spelar på, och jag förstår ju att folk gillar honom, den där Emil, men det är lite för soft för mig. Jag försöker hitta utgången, för att ge Johanna hennes armband, och efter mycket frågande och irrande fram och tillbaka får jag komma ut (via en väg som senare stängs av). Johanna får sitt armband, och vi traskar in och ser slutet av spelningen.

Danielson i tältet, fredag kl 15:00

Br. Danielson 2005


Foto: Petter Brandt. Danielsson 2007

Vi promenerar bort till tältscenen där Daniel med band står uppklädda i fina uniformer och spelar pop.

Såg honom senast som Br. Danielson på Pop Dakar för drygt två år sedan, då iklädd ett träd. Den där balansen mellan när musik + humor = bra, respektive dåligt, är hårfin, men då höll hans torra humor och söta popmusik finfint. Nu vet jag inte, hinner inte se så mycket och har inte lyssnat in mig så det är svårt att säga varken bu eller bä. Men fina var de i alla fall.

Menomena i allhuset, fredag kl 14:30

Foto: Petter Brandt

Fredag eftermiddag - sista dagen på jobbet innan semestern. Packar ihop mina grejer, tidrapporterar och lägger in hänvisningar och bortkopplingar i telefon och dator. Skriver ut mina sista papper, spenderar 5 minuter på att fixa papperstrassel i skrivaren och sedan - iväg. Hej då jobbet, ses om typ en månad.

Åker iväg till universitet, Johanna ringer och säger att hon blir sen. Inser att vi inte står på listan men det löser sig med ett telefonsamtal.

Området är inte klart och man kan inte öppna i tid. Köper en cola och sätter mig i den fina baren, som däremot är öppen, Ola sätter sig bredvid. Folk strömmar till, vissa har jag inte sett på väldigt länge. Efter ett tag börjar solen titta fram och jag får börja skala av mig plagg efter sunkigt plagg, som endast skulle fylla funktionen att hålla mig varm, inte snygg, men det är bara att gilla läget.

En halvtimme efter utsatt tid går Menomena på i allhuset. När vi kommer dit är det förvånansvärt mycket folk, och de sjunger med och har sig, riktigt trevligt, även om det inte riktigt är min kopp te. Jag hade förväntat mig mer pop, det låter mer rock live, och sångaren känns väldigt sarkastisk i det obligatoriska vad-roligt-att-vara-i-sverige-vad-fint-det-är-fjäsket. Tydligen ville de komma därifrån så snabbt som möjligt, och var väl inte så nöjda med förseningen...

Skickar sms till kompisar på väg om att ta med sig öronproppar, det är verkligen tokhögt, något som tyvärr visar sig vara genomgående för alla spelningar på fredagen. Tyvärr: eftersom det inte går att prata, man hör helt enkelt inte varandra, utan får förlita sig på teckenspråk.

Accelerator in total

Jahapp, så var det slut då. Det var en trevlig tillställning och man undrade nästan om de hade någon vädergud på sin sida: trots väderprognoser på regn, regn, regn sken solen båda dagarna, om än med avbrott för lite regn på tidig lördageftermiddag.

Det fanns många detaljer som gjorde att det kändes lite extra lyxigt (kanske eftersom läget på Frescati gjorde att man ständigt jämförde med Popaganda): backstagebaren var en riktig bar, i trä, med trädäck och finöl på flaska och riktiga glas. På området fanns en "vip-läktare", som inte alls var vip, som läktare brukar vara, utan till för alla svennar. Kul, även om den vid närmare inspektion visade sig vara gjord av byggställningar. Man hade satt upp ett stort schema bakom mixertältet på stora scenen. STORT schema, enkelt men genialt. Stora scenen kändes lite som orange scenen på Roskilde, och tältscenen var helt perfekt för spelningar som CSS. Genomgående kändes det väldigt genomtänkt, och inte att förglömma, det var mycket imponerande att man lyckades komma ikapp tidsschemat så snabbt som man gjorde efter att öppnandet av festivalen var flera timmar försenat. Kanske gjorde just det att första bandet Menomena fick större publik än någon väntat sig...

Minus då: Allhuset kan tyvärr aldrig kännas som något annat än en sunkig studentlokal, golvet känns idrottshall och de där toaletterna har jag i sanningens namn aldrig sett riktigt städade. Ljudet på allhuset lämnade också mycket att önska, jag tror varenda band jag såg där fick ha en löpande dialog med ljudkillarna under hela konserten. Dessutom gör ju allhusets storlek att man får välja bort konserter pga att man inte kan räkna med att komma in. Antingen får man välja bort konserterna ute för att vara säker på att få se dem som är inne, eller tvärt om. Annars ledde det späckade schemat till att jag kände mig som ett barn med den perfekt avvägda godispåsen: en påse med bara ett sorts godis blir man lätt trött på, men man äter ändå för mycket, så att man till slut mår lite dåligt. Nu fick jag istället precis så många/få bitar av varje sort att jag aldrig hann tröttna, snarare fick jag mersmak på flera av sorterna.

Totalt: JJJJ (fyra av fem)

Accelerator fredag

Bäst fredag:
1. The Hold Steady
2. CSS
3. Modest Mouse
4. Solen
5. Min älskling

Sämst fredag:
1. Huvudvärk
2. Kylan

Det bästa vann!