Det var ett tag sedan jag var på PSB. Nu gör kulörta lampor och fler sittplatser att källarlokalen känns mer som en bar och mindre som en... källare. Och även om lokalen luktar av pissoargel är det ju, som mitt sällskap påpekar, bättre än att det luktar spya.
Promise and the Monster är oklanderlig, lugnt smyger hon sig på med gitarrplock och Stina Nordenstam-sång. Det är inte särskilt troligt att jag köper hennes skiva, men chansen är definitivt aldrig större än just nu, i september; i början på hösten när den fortfarande känns romantisk, krispig och fräsch (till skillnad från rå, kall och mörk) passar lågmäld krypa upp i soffan-musik fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar