Sluta drömma!

Nu har min hjärna gjort det igen. Drömt så att min verklighet förändras.

Inatt var jag helt underbart nykär i Calle Lundell. Och han var det tillbaka. Skitmysigt var det, i drömmen.

Det känns konstigt, för jag har ALDRIG tänkt en sådan tanke om honom i vaket tillstånd, jag har typ aldrig tänkt någonting om honom överhuvudtaget - han har liksom bara funnits där, varit en del av söder-interiören.

Men nu.

Den där förälskelsekänslan sitter kvar, trots att jag är vaken, trots att jag har druckit kaffe och åkt till jobbet. Och nu kommer jag på mig själv med att sitta och googla efter bilder på killen, istället för jobba. Hoppas jag springer på honom snart så att jag rycks bort ur detta drömsta töcken. Det här funkar ju inte!

Jävla hjärna.