Kan man skolka från julen?

Biverkningar

Två månader efter avtändningen kan jag alltså konstatera två feta biverkningar som drabbade mig, och fortfarande drabbar mig: Jag har fått magkatarr och har alltid ont i magen och jag har bitit sönder mina tänder och måste nu punga ut med bortåt 4000 för en bettskena. Sexigt.

Hur det är med mig?

Det känns som att magen är ett svart hål som drar med sig halsen/strupen inåt, nedåt. Det känns som om ögonen ska torka ut, det känns som att kroppen ska gå sönder, det går inte att stå/sitta längre. Tänderna biter sönder sig själva/varandra. Det känns som att det inte går att andas längre, det känns som att korta stötar av luft kämpar mot det svarta hålet. Det känns som om att jag är svart/arg, men jag vill inte förlora. Det känns som att jag hatar men jag vill inte vara jobbig. Det känns som att jag vill gå och lägga mig och vakna upp efter jul, efter nyår, efter vintern, när det är vår, då kan jag titta ut och se om det har blivit dags att fortsätta leva. Det känns inte som att jag kan åka iväg till gran och mat och öl som jag inte kan dricka. Det känns som att jag vill hoppa. Det känns som att jag har gjort mitt livs misstag och det känns som att det aldrig kommer att gå att fixa. Det känns som att jag får lida för det nu. Allt som gör ont nu gör två, tre, fem gånger så ont när jag vet att jag har gjort samma sak mot någon annan.

Vampire Weekend på Debaser

Vad jag än försöker skriva om spelningen låter det bara som flummigt glädjesvammel från en livsbejakande kulturtant. Sjukt bra var det i alla fall, och sjukt glad blev jag av det. Vi lämnar det där. Och hoppas på ett återseende i vår när skivan är släppt. Kanske har sångaren tappat lite baby fat då... (sa hon med ett leende på läpparna samtidigt som hon försökte att inte låta alltför tantigt gubbsjuk)

Precis vad jag behövde höra

Eller läsa. Tove Leffler i DN:

Om man behöver skilja hjärtat från hjärnan är det ju något fel. Så fort man använder orden "känslomässigt" eller "naturligt" så håller man på att befästa någon gammal ordning. /.../ vi befäster våra könsroller allra mest i våra privata relationer.

Damn right! Efter sex år i en relation som på många sätt vände upp och ner på traditionella könsroller (jag snickrade, han lagade mat) där det var självklart att vi skulle dela lika på barnledigheten, kom jag in i ett neandertalförhållande, i könsrollshänseende. Hur gick det till? Eller, ja, nu gick det ju inte till särskilt länge. Men halvt på skämt, halvt på allvar, tanken att utforska min lesbiska sida mer i framtiden har slagit mig. Det händer ju mycket oftare att jag ser vackra, attraktiva kvinnor på stan än dylika män. Det händer ju oftare att jag har intelligenta och givande samtal med kvinnor än med män. Varför inte gå hela vägen? Får väl skaffa mig en 20-årig älskare om saknaden efter testosteron skulle bli för stor. 20-åriga män/pojkar vet man i alla fall var man har.

Nightmare on elm street

Klockan är 03:37 och jag vaknade just ur den läskigaste mardröm jag kan minnas. Vågar typ inte somna om.

Gick och la mig vid midnatt, vid halv två hade jag fortfarande inte lyckats somna, och så detta, efter max två timmars sömn? Fy fan.

Alfie - who, me?

Filmkvällen avslutades med Alfie-remaken med Jude Law. Jag har inte sett den förr, inte heller originalet Fallet Alfie. Men jäklar, den visste var det tog, jag är ju Alfie! Den som vill ligga så länge inga känslor är inblandade, som tror att ingen blir sårad så länge man från början säger att man inte "vill något". Mer. Den som trots allt råkar bli fångad av någon, den som sänker garden och därför såklart blir (be)sviken.

Första delen av filmen, den bekymmerslösa, knulla runt-delen, den har jag ju praktiserat i delar av mitt liv. Och när jag nu såg den på film, i min "på väg ut ur förhållande"-status, så var det ju det livet jag ville leva. Förra gången jag ramlade ur ett förhållande intalade jag mig själv att jag skulle vara singel för resten av livet. Och levde därefter. Ignorerade blygsamma inviter, höll för öronen om någon insinuerade ett intresse för något mer än ett nattligt sällskap. Tills det kom en enveten jävel... Som till slut svek mig på fler sätt än jag trodde var möjligt för mig att bli sviken på. Jag menar, jag klarar mig ju alltid!

Klarade. Nu ligger jag här och försöker tända av på antidepressiva samtidigt som jag hoppas att magkatarrmedicinen ska kicka in.

För att undvika prematura, oönskade tankar på män i min närhet, och vår eventuella gemensamma framtid, försöker jag återigen intala mig själv att jag ska vara singel för resten av livet. Den här gången går det dock inte så bra, för sedan förra gången, för två år sedan, har den där jävla klockan börjat ticka. Aldrig att jag trodde att något så banalt skulle styra mitt liv. Detta problem på längre sikt alltså. På kortare sikt är det Alfie som styr, loving the game: hur fan ska man lyckas hålla sig ifrån att ha sex med någon tillräckligt länge för att inte såra? Jag har alltid använt hud för att komma över förhållanden/känslor, gärna så snabbt som möjligt: dagen efter, inget problem. "Hur många har du egentligen haft sex med på samma dag Alfie?" Ja, du, tre stycken. Men jag har ju förstått att det inte är så man ska bete sig, att folk blir ledsna, sårade...

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, har ju som sagt fortfarande inget svar på Alfies fråga: Vad är egentligen meningen?

Och svaret känns längre bort ju äldre jag blir.

Elchocker

Först en och en, tre och tre, nu fler och fler, oftare och oftare. Man hör ju ingenting när de kommer heller, förstör ju halva filmkvällen det här... Ta slut, snart, snälla?

The munchies?

Har varit sugen på onyttigheter hela dagen och tillät just mig själv att äta en rostad macka med jordgubbssylt (i brist på marmelad) och ost. Och det var fan det godaste jag har ätit på riktigt, riktigt länge! Är det avslutandet av Efexor-kuren som ger mig the munchies möjligen? M-m-mm som Licence to grill-kocken skulle ha sagt.

Senare: nu är grönt te med citronsmak det godaste! Det här är helt sjukt, som att jag har gått omkring i ett smakmässigt töcken och nu fann jesus. Hallelulja!

Fast nu när jag undersöker det hela närmare, "smakpåverkan" är tydligen en biverkan av efexor. Så jag har antagligen gått omkring med bedövade smaklökar några månader. Nämen, vad trevligt. Haha, kommer att tänka på alla som har ätit mat som jag har lagat, det kan ju ha smakat helt fel! Ingen som har sagt något, men folk är ju finkänsliga... haha.

Någon gång för två år sedan tappade jag fotfästet

och jag har inte hittat det än.

Välkomna tillbaka!

Min små pupiller är tillbaka. Mycket påtagligt, tänker på det varje gång jag råkar se mig själv i spegeln. Mm.

Jo men nu så

Nu börjar jag känna igen det hela, rummet snurrar och tusen nålar kryper över huvudet, som en på tok för trång mössa. Orden blir felstavade och jag får skriva om dem en och två och tre gånger. Tusen nålar över händerna, båda samtidigt och det är lätt att tänka på hur otrolig kroppen är, att den vet att det ska krypa exakt sådär i både höger och vänster hand, på samma ställe, på samma sätt.

Och tankarna, de smått paranoida, jo, kompisen lät faktiskt som att hon inte alls ville prata när hon ringde nu. Bara ett måste-samtal av... hittar inte ens orden nu. Medkänsla. Motkänsla. Svarar inte när systern ringer, orkar inte prata om jobbiga saker, eller ljuga och säga att allt är bra. Drömde knarkiga drömmar om japaner som åkte skidor på gräs högt upp i luften och över oss, soffor som gungade högt upp mot himlen, mot alla naturlagar, torn som låg högt, högt upp i luften. Luften var helt enkelt temat i natt.

Nä, nu gäller det att hålla kroppen i schack. Duscha och gå ut i solen med något roligt, uppiggande i öronen. Inte låtsas om att du inte kan hålla balansen, kanske bara är bakis, vad vet du? Ladda upp med komedier i soffan, inte surfa mer än 5 minuter i taget. Inte fastna. Måste sluta skriva nu, får läsa om allt och ändra felstavade ord om och om igen, surfa blir srifa, soffan blir soggan.

Tänker ändå att det på något sätt är bra att jag var en äventyrlig ung dam som stoppade i mig lite illegala substanser, att jag har upplevt när hjärnan spelar mig spratt under mer festliga former. Annars hade det här skrämt skiten ur mig.

To be continued.

Första dagen utan kompisen

Jaha, nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt det. Tog den sista kapseln igår, men innan dess, i tisdags morse, började magen bubbla och illamåendet var så påtagligt att jag stannade hemma från jobbet. Dagen spenderades mest sovandes i sängen, med mer eller mindre akuta utflykter till toaletten. Sedan dess har jag gått upp varje morgon med ansatsen att gå till jobbet, men magontet, illamåendet, tröttheten har gjort att jag inte har kommit så långt. Antog att det var någon form av magsjuka som skulle gå över av sig själv förr eller senare, helst förr. Så idag, den fjärde dagen, ledsnade jag och ringde sjukvårdsupplysningen. Som sa att det där låter ju inte alls som magsjuka utan som magkatarr. Och jag fick nummer till en och två vårdcentraler, och rådet att vända mig till akuten om jag inte fick tid hos dem, att jag INTE skulle vänta till efter helgen. Nähä. Lite skärrad ringde jag vårdcentralen, och fick tid hos en läkare kl 10. Väl där fick jag ett recept på typ losec (fast den billigare varianten), "steg två", eftersom det är såpass långt gånget. Jaha, jaså.

Så första dagen utan gamla kompisen hamnade ju lite i skymundan av den här nya kompisen. För såklart är biverkningarna av den senare ungefär samma som utsättningssymptomen hos den förra. Och att jag känner mig allmänt trött och seg och virrig kan ju ha att göra med att jag inte har fått i mig så himla mycket näring senaste dagarna.

Och den där detoxen jag hade tänkt kombinera med hej då:et till gamla kompisen känns ju inte så värd när man trycker i sig annan skit samtidigt.

Stress alltså. I magen.

Ut! Skapa! Lev!

Kommer till jobbet denna mörka, mulna måndagmorgon som en väldigt trött människa. Livet som jag känner det förändrades i fredags. På mitt skrivbord ligger ett knallrosa post-it-block som jag tydligen kladdade på i fredags, troligvis under ett telefonsamtal. På blocket finns en massa hjärtan och blommor och så ett antal rutor, med orden: Ut. Skapa. Lev.

Det känns ganska trevligt att en dag som denna mötas av hjärtan och blommor och en uppmaning att gå ut, skapa och leva.

(Även om "ut" troligtvis står för utveckling, "lev" för leverans och det som ska skapas är något tråkigt dokument...)

Johan Croneman - my man

Bästa tv-recensenten Johan Croneman idag i DN: "För övrigt tycker jag att det alltid, varje dag, året runt skall visas "Pingu" på tv." Tänk om Johan fick bestämma lite mer om vad som visades på tv.

Bäst som sagt, även om jag inte håller med honom om Labyrint:
Jonas Inde överspelar sjukt mycket, och Ulf Brunnberg och Per Moberg har för mycket bagage i svensk tv och film för att jag ska kunna se dem som sina rollfigurer, tyvärr. (Men Meliz Karlgi di Grado är däremot riktigt, riktigt bra.)

Helt hypotetiskt

Alltså, jag har ju valt att hålla den här bloggen ganska anonym. Jag menar, om man känner mig och springer på bloggen så fattar man nog ganska snart att det är jag, men jag har aldrig sagt till någon att jag skriver här. Så jag undrar om det innebär att jag skulle kunna skriva om jobbiga och personliga saker som:

"min pojkvän var otrogen med en brud för två månader sedan, och idag superpoke-kysser hon honom på facebook, jag lackar ur och han berättar då att det är för att hon har smittat honom med klamydia, för att han sa att det var okej, att det var bådas fel, och han har skämts massor, men nu berättar han detta för mig på fredag eftermiddag, så att jag alltså måste gå och oroa mig hela helgen och tidigast kan gå och testa mig på måndag, vänta en vecka på svar och sedan äta penicillin i en vecka till och hoppas att jag inte blev steril på kuppen"

Undrar om jag skulle kunna skriva det...

Dag 117 med nya kompisen

Håller på att planera min avgiftning. Efter 117 dagar med Efexor känns det verkligen inte värt det. Den ständiga tröttheten väger inte upp fördelarna med den minskade ångesten. Inatt sov jag 13 timmar innan jag släpade mig upp ur sängen, och har trots det varit trött hela dagen. Och det är ju inte första helgen jag känner mig tvingad att sova över 12 timmar för att klara arbetsveckan med "bara" 8 timmars sömn per natt.

Beslutet är alltså taget. Problemet är att "utsättningssymtomen", som läkarna säger, eller abstinensen, som patienterna upplever det, ska vara ganska svåra. Och jag tänker INTE gå tillbaka till idiotläkaren på Previa, jag tänker göra det själv (med ev. stöd från sambon).

Så nästa torsdag ska jag ta den sista kapseln på morgonen, och om kroppen gör som jag tror kommer jag att börja känna av det runt 3-tiden på fredag eftermiddag. Det var då jag märkte det den där gången när jag glömde bort att ta medicinen. Vid tretiden började jag känna mig stenad, det gungade och händerna kändes konstiga. Den gången hade jag en extra kapsel i handväskan, som tur var. Den här gången tänker jag flexa ut vid lunch, åka hem och bädda ner mig i soffan med mängder av komedier på dvd, för att förebygga ev. ångestattacker. Och hålla tummarna. Den officiella versionen är att jag ska köra en detox (och alltså inte ska gå ut och dricka alkohol den helgen).

Hoppas bara att skiten har lagt sig på måndagen...

Dagens ytlighet: nude footwear

Bette Violet, Ella Black/Multi, Natalie Red, Ada Banana, Bette Violet, Marilyn Aqua och Minnie Gold/White från Nude Footwear

På väg till jobbet går jag ibland förbi ett skyltfönster med grymma skor. Har aldrig riktigt förstått om det är en butik, ett showroom eller ett kontor, men nu hittade jag i alla fall skorna på det stora internet. Så fina! Får se till att våga mig in i den där lokalen någon gång, när jag känner mig rik.

I can't take this loneliness you've given me

I believe iTunes has a close link to my heart:

Every little bit hurts, every little bit hurts.
Every night I cry, every night I sigh, every night I wonder why
you treat me cold, yet you won't let me go.
every little hurt counts, every little hurt counts,
you say you're coming home, yet you never phone,
leave me all alone, my love is strong for you, I'd do wrong for you.
I can't take this loneliness you've given me.
I can't go on giving my life away.
Oh, come back to me, darling you'll see,
I can give you all the things that you wanted before,
if you will stay with me.
Every little bit hurts, every little bit hurts
To you I'm a toy and you're the boy,
who has to say when i should play.
yet you hurt me, desert me.
Oh, come back to me, darling you'll see,
I can give you everhything that you wanted before.
if you will stay with me.
Every little bit hurts

Ett tag efteråt: Åh, vad nere i skiten jag var. Patetiskt. Nu vill jag ju inte alls att han ska komma tillbaka, och den som har ont är nog mest han...

You left to find reasons not to stay

Så blev det sådär som det blir igen, en av tusentals gamla låtar dyker upp i iTunes-mixen och säger allt som behöver sägas. Och så kollar jag upp bandet och inser att de ska spela på Debaser. Om fyra dagar. Ibland vill man nästan tro på ödet på något sätt.

You say you left to find reasons not to stay
You say you lost yourself somewhere on the way
You say living is easier when I'm around
And you say you need me help to get off the ground

But I'm not gonna go home tonight
I ain't gonna leave 'til I know you'll be alright
But I'm afraid we're searching for things we'll never find
'cause your problems are just like mine they're hard to define

Someday all of this pain may make sense to you
Some say losing it all can bring something new

But I'm not gonna go home tonight
I ain't gonna leave 'til I know we'll be alright
But I'm afraid that you and I are wasting our time
'cause your problems are just like mine
they're hard to define

We're searching for things we'll never find
Your problems are just like mine they're hard define

Some say you have to fall to learn how to fly
Some day we may understand just the reason why
Some day

Gray Brigade på Debaser

Idol-juryn säger fyra saker:
1. Synkroniserad klädsel: Killarna var ju fina i svartvitt men tjejerna såg ju ut som mellanstadieflickor som får hoppa in och köra i pojkarnas band. Hade varit snyggare med genomtänkt klädsel hörrni.
2. Synkroniserad dans: Lite Pipettes-svängda armar och Club Killers-stil på blåsarna så hade det varit riktigt kul att titta på.
3. Battle mellan killarna och tjejerna: Se ovan.
4. Scennärvaro: Alltså, man kan ju inte hålla på att titta ut åt sidorna hela tiden och man sjunger i ett band. Flörta med publiken! Herregud...

Jens Lekman på Kägelbanan

Lykke Li på Pet Sounds bar

Det här var det:
- haussat
- trångt
- hittigt
- sång som lät nästan som inspelad
- branchfolk (och en idol)
- äldre artister (25+) med avundsjuka miner

Det här var det inte:
- lika porrigt som på accelerator

Det här blev jag:
- a little bit, little bit, a little bit in love with Lykke Li

Fräsigt

Inte trodde jag att "fräsigt" var ett ord man skulle få höra 2007, än mindre läsa, och allra minst i DN. Men där står det, och det handlar om den nya gallerian Skrapan: "den senaste i raden av fräsiga Stockholmsgallerior".

Varifrån kommer ordet? Har det någonsin varit just "fräsigt" att använda ordet fräsigt, eller har det alltid varit förbehållet muppar och föräldrar som tror sig vara..."fräsiga"?

Sluta drömma!

Nu har min hjärna gjort det igen. Drömt så att min verklighet förändras.

Inatt var jag helt underbart nykär i Calle Lundell. Och han var det tillbaka. Skitmysigt var det, i drömmen.

Det känns konstigt, för jag har ALDRIG tänkt en sådan tanke om honom i vaket tillstånd, jag har typ aldrig tänkt någonting om honom överhuvudtaget - han har liksom bara funnits där, varit en del av söder-interiören.

Men nu.

Den där förälskelsekänslan sitter kvar, trots att jag är vaken, trots att jag har druckit kaffe och åkt till jobbet. Och nu kommer jag på mig själv med att sitta och googla efter bilder på killen, istället för jobba. Hoppas jag springer på honom snart så att jag rycks bort ur detta drömsta töcken. Det här funkar ju inte!

Jävla hjärna.

Fri som en fågel

Dagens låt i huvudet: Fri som en fågel ur Rasmus på luffen.

Varför?

Har det något att göra med att jag sitter på jobbet, fastän klockan är 09:50 och det är lördag?

Promise and the Monster på Pet Sounds Bar

Det var ett tag sedan jag var på PSB. Nu gör kulörta lampor och fler sittplatser att källarlokalen känns mer som en bar och mindre som en... källare. Och även om lokalen luktar av pissoargel är det ju, som mitt sällskap påpekar, bättre än att det luktar spya.

Promise and the Monster är oklanderlig, lugnt smyger hon sig på med gitarrplock och Stina Nordenstam-sång. Det är inte särskilt troligt att jag köper hennes skiva, men chansen är definitivt aldrig större än just nu, i september; i början på hösten när den fortfarande känns romantisk, krispig och fräsch (till skillnad från rå, kall och mörk) passar lågmäld krypa upp i soffan-musik fint.

Hästpojken på Landet

Bra skit.

Folk vet inte sitt eget bästa

Svenskan skriver om att det inte är så många som tittar på underbara Upp till kamp.

Alternativ rubrik: Folk är idioter.

Jag - en kungsholmare?

Jag vet inte när det började, eller riktigt vad det beror på - det här med min aversion mot Kungsholmen, och människorna som bor där. Kanske är det lattemammorna, som inte tror på gud, men ändå gifte sig i kyrkan, som hade högsta betyg i alla ämnen i skolan, men som knappt kan diskutera politik eller litteratur på mellanstadienivå. Kanske är det parmiddagarna, där man hyllar alliansen och säger "inte för att jag är rasist, men...". Kanske är det kroppsidealen: där männen är några centimeter bredare över axlarna, där kvinnorna puffar upp brösten lite extra, där tänderna är vitare och brännorna gulare. Kanske är det de 35-åriga gubbarna som beställer skumpa på Lokal eller schlagern på Lemon bar, kanske är det bilarna som kör fortare och inte stannar när man vill gå över vägen. Kanske är det människorna som inte går på spelningar för att de gillar bandet, utan för att de "hört att de ska vara bra" (se exemplet nedan ur metro).



Hursomhelst, nu kommer DN och säger och jag är kungsholmare! Eller ja, i alla fall mina kläder. Okej, det är ju bara på andra sidan Västerbron, men det är ju faktiskt på Söder jag bor, make no mistake - härliga, gentrifierade vänstersöder.

Du

Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag lät det gå åt helvete.

Att bli kvar

Någon som är kär.
Någon annan som funderar.
Någon som går hem till en annan säng en kväll.
Någon som ljuger och säger att han sovit hos en kompis.
Någon som inte kan se någon annan i ögonen.
Några som bestämmer sig för att göra slut.
Några som ångrar sig.
Någon som ångrar sig igen.
Någon som flyttar ut för att tänka.
Någon annan som blir kvar...

Vive la fête, debaser medis

Foto: Beatrice Törnros

Nej vad jobbigt det kan bli när det egentligen ska vara bra.

Det började redan i kön, eller i icke-kön. Vi kommer från slussen, och får kryssa oss fram mellan midnattsloppetlöpare i röda tröjor för att ta oss till medis. Väl där möts vi av en lång kö, men stärkta av tillförsikt av att stå på listan går vi förbi hela kön. På väg dit möter vi tre kompisar som vi hälsar på, och som blir insläppta. Framför oss hålls dock repet upp strängt markerande, med frasen "ni står inte på listan" ackompanjerande.
"jo" säger vi, lämnar namn och tanten kollar på listan
"jaha, jag trodde ni var med killarna" säger hon, innan hon lyfter på repet.
"ja, vi känner ju dem, men vi står på listan själva"

Ja, för tjejer kan ju inte stå på listan själva, tänkte väl hon. Knäppt.

Det knäppa fortsätter när vi ska köpa lite vin, och efter 10 minuter i kö framför baren får höra att "nä, det kallas service minded" när vi försiktigt försöker påpeka att vi vill ha vin, utan is i glaset.

Sen musken då. Som vi har lärt oss att tycka om med öronen. Men som vi inte tycker om när lönnfeta tyskar intar scenen och beter sig som att de äger den, när det är coola fransk-belgiskan som borde ha äganderätten. Om killarna hade lagt sig ner och spelat hade jag varit nöjd. Icke nu. Synd.

Jag må vara ytlig, men lika lite som Thåströms studiemusiker ökar liveupplevelsen, gör dessa tyskliknande män det för vive la fête. Det funkar inte, för mig i alla fall. Jag blundar, går på utflykter - allt för att inte förknippa musiken jag tycker om med dessa människor jag ogillar. Jobbigt det där.

Efter spelningen händer det som alltid drabbar medis. Muskiken suger och folk flyr som om det brann i lokalen. Vad är det som gör det? Terry beklagade sig en gång över SMK, och hur de inte kunde starta ett dansgolv, tydligen kan inte heller Osaka vs. Tokyo. Kan någon, eller är det lokalens förbannelse?

Sad but true.

Rock'n'roll tar död på mig

Ett tåg kommer lastat

Sitter på ett tåg från Stockholm till Göteborg. Allt är hyfsat lugnt, en treåring försöker prata rent, en 30-åring försöker ge sin polare raggningstips på kodspråk, via mobilen. Ganska lugnt alltså. Ända till Skövde. Där kliver en drös tonåriga Skövdeflickor ombord, som uppenbarligen aldrig åkt tåg innan.

"Var står det var man ska sitta?"

"Var lägger man bagaget?"

"Men du kan sitta var som helst, vi har 35 platser och vi är typ bara 25".

Bara 25.

Och jag med min iPod som har hängt sig. Tålamod, tålamod.

Logiskt?

Jag märker att jag ser ner på folk som nervöst stakar sig när de pratar med mig. Trots att det såklart händer att det är jag som stakar mig nervöst.

Är logiken i detta att jag hatar när jag själv gör det och därmed passar på att störa mig på när andra gör det?

Jag skulle ha träffat psykologen idag, men ställde in. Annars hade jag ju kunnat fråga henne. Om hon hade förstått frågan är ju en annan sak.

Är logiken i detta att jag hatar när jag själv framstår som dum, och därför ser ner på psykologen när hon säger saker som gör att hon framstår som korkad?

Eller är det bara jag som är helt ologisk? Kanske.

En fin på 4:an

På det sista riktiga Popaganda förra våren gled det omkring en kille som jag tyckte mig känna igen, men inte kunde placera. Jag mötte honom vid entrén mellan två regnskurar, han hade dragit på sig plastpåsar över skorna för att inte bli blöt, och nickade igenkännande när vi möttes. Kunde det vara han Kalle J, som jag hade haft lite myspace-kontakter med? Ja, så måste det vara.

Senare, med för många öl innanför t-shirten tog jag mod till mig och gick fram för att snacka lite. Han log. Jag frågade. "Ursäkta, men heter du Kalle?"

"Nei, mitt navn er Erlend" sa han. Och leendet försvann, medan han försökte förklara för puckot (=mig) att han spelade i ett band och bla bla bla.

Och så inser jag att det ju är Herr Öye jag står och pratar med.

Jag har sett honom några gånger i Stockholm i sommar, och han tittar alltid igenkännande, men jag låtsas som ingenting och hoppas att han inte vet varför han känner igen mig...

Hursomhelst, i morse på 4:ans buss satt det en kille som hade samma stil som Erlend, glasögon och kläder alltså, men som var lite yngre, lite längre och hade lite bredare axlar. Jag ville bara klappa honom på det vågiga håret och säga att han var det finaste jag sett på länge.

Men så gör man ju inte. Inte på 4:an.

Det blir dyrt det här

God damn, det blir en dyr höst. Men en bra höst!

DN listar höstens skivsläpp. Vissa, som t.ex. Kate Nash, Architectures in Helsinki, M.I.A, Moneybrother, Hives, Radio Dept, är ju givna, andra är jag mer nyfiken på vad de ska hitta på. Mycket gamla godingar kommer nämligen med nytt, såna som jag lyssnade på på 90-talet (tänk Monster Magnet, Foo Fighters, Petter och annat knäppt), och även om jag inte lyssnar så mycket på dem nu (dvs. inte alls) så måste man ju ändå lyssna när de släpper nytt. Även om det antagligen inte blir köp.

Alltså, min höst-lyssna-lista:

Skivsläpp augusti
Architecture in Helsinki: "Places like this", V2, 15 augusti
M.I.A: "Kala", Playground, 22 augusti
Moneybrother: "Mount Pleasure", 29 augusti
Timo Räisänen: ännu ingen titel, 29 augusti
Manu Chao: ännu ingen titel, Warner, 31 augusti

Skivsläpp september
Jens Lekman; "Night falls over Kortedala", Border, 5 september
Eve: "Here I am", Universal, 10 september
Mars Volta: ännu ingen titel, Universal, 10 september
Kanye West: "Graduation", Universal, 12 september
50 Cent: "Curtis", Universal, 12 september
Animal Collective: "Strawberry jam", Playground, 12 september
Radio Dept: ännu ingen titel, Border, 12 september
Menomena: "Friends and foe", V2, 12 september
The Go! Team: "Proof of youth", V2, 12 september
Nelly: ännu ingen titel, Universal, 19 september
Stars: "In our bedroom after the war", V2, 19 september
Ian Brown: "The world is yours", Universal, 24 september
PJ Harvey: "White chalk", Universal, 26 september
José González: "In our nature", Playground, 26 september
New Young Pony Club: "Club 24", Universal, 27 september
Foo Fighters:"Echoes, silence, patience and grace", BMG, september
Kate Nash: "Made of bricks", Universal, september
Irene: ännu ingen titel, Border, september

Skivsläpp oktober
Hives: ännu ingen titel, Universal, 10 oktober
Kent: "Tillbaka till samtiden", Sony BMG, 17 oktober
Christian Kjellvander: "I saw her from here/ I saw here from her", V2, oktober
Nicolai Dunger: "Nicollide and the Carmic Retrebution", EMI, oktober
Petter: ännu ingen titel, Universal, oktober
Radio Dept: ännu ingen titel, Border, oktober

Skivsläpp november
Monster Magnet: "4-way Diablo", Playground, 2 november
Sambassadeur, ännu ingen titel, Border, november

Utan datum under hösten
Franke, ännu ingen titel, Border, höst
Kristian Anttila, ännu ingen titel, Border, höst
Iron & Wine: "Shepherds dog", Border, höst
Vashti Bunyan: "Some things just stick in your mind", Border, höst

Jag önska jag va hon

Foto: Marcus Ericsson i DN

Måste få vara lite sportnörd: Sanna Kallur - vilket driv i stegen!

Måste få vara lite ytlig: Och hennes hy, helt perfekt.

Idag vill jag vara Sanna Kallur.

Tack

Tack Malmö för sol, kräftor, vin och dans. Tack Köpenhamn för svindyra, jättefina solglasögon till prutat rea-pris och god öl. Tack Leila K för Electric.

Hästpojken på Debaser Medis ikväll!

Foto: hästpojken

Och jag missar det! Buhu, stackars mig som ska till Malmö...

Att skämmas å andras vägnar

Dåligt pucko - bra pucko (Foto: lindau.se och svenskafans.com)

Av någon anledning tycker jag att det är väldigt jobbigt när kvinnor gör bort sig. När hon i TV4:s morgonsoffa säger något puckat, ja, egentligen när vem som helst på tv eller radio av kvinnligt kön säger något puckat.

När män säger puckade saker tycker jag däremot att det kan vara ganska skönt. Glenn Hysén t.ex. Man kan kalla honom naturbarn. Man kan kalla honom obildad. Man kan kalla honom puckad. Av någon anledning tycker jag att det är skönt att han är man när han resonerar på sådär barnsligt naiv nivå.

Varför? Go figure. Kanske för att jag är rädd att jag ska hamna i en situation där någon får för sig att jämföra personer av kvinnligt kön med personer av manligt kön, t.ex. gällande intelligens, och att jag då inte ska kunna säga att kvinnor är lika intelligenta som män. Kanske är det så, på något undermedvetet sätt. Även om jag hoppas att jag kan hålla mig ifrån att kommentera en sådan ointressant jämförelse, om situationen skulle uppstå.

Eller är det kanske för att jag identifierar mig med henne, och därför dömer henne hårdare? Det hoppas jag inte.

Om någon som läser detta har en intressant tolkning så får han eller hon gärna dela med sig. Jag gillar inte att jag inte förstår mig själv.

Zlatan och jag

Inatt drömde jag om Zlatan. Vi var på en fest i min hembygd, och Zlatan var tillsammans med en av mina gamla kompisar. Jag tog tydligen inte så allvarligt på deras förhållande, för jag limmade ganska hårt på Zlatan, men han blev lite obekväm av det hela, även om han låg kvar där i sängen (på sängen) och mös. Han var mysig, Zlatan.

En gång i tiden sa jag att jag skulle gifta mig med Zlatan. Jag börjar få en känsla av att det inte kommer att bli så...

Myface

Det där Facebook, vad är grejen? Fick en inbjudan av en gammal pluggkompis för ett tag sedan som jag tackade ja till, och nu får jag requestar från folk jag inte har hört av på 10 år. Folk biter mig och vill att jag ska bli zombie och ha strippnanm. Nej! Jag vill inte!

Vad är det - som Myspace, fast för folk som inte gillar musik?

Och så precis när man börjar få koll på det basala, då buggar det och loggar in mig som alla möjlig personer.

Skit.

Parksommar i Gamleby

Sommaren 1985, Gamleby folkets park. Mormor och morfar hade tagit oss på överskningsresa. Det är Herreys och Solstollarna, jag minns gräs, stenlagda trappsteg och att de kristna pojkarna med amerikansk look (som jag fem år gammal i och för sig uppfattade som farbröder) sprang genom en spegelram när de sjöng "Mirror, mirror on the wall".

Sommaren 2007, Gamleby folkets park. Det är Parksommar och utsikten bakom scenen tar andan ur en. Scenen ligger längst ner i ett stup, som skapar en naturlig amfiteater, även om några av de stenlagda trappstegen som jag minns från 22 år tidigare har ersatts av robusta träbänkar. På något sätt har jag lyckats få hela familjen i släptåg. I förväg har jag varit rädd för att jag ska känna mig obekväm, skämmas över dem, inte kunna uppleva fullt ut eftersom jag står och oroar mig för att de inte trivs. Om man känner min historia vet man varför jag är orolig för detta, trots att det inte är helt normalt för en 27-åring.

Syster och far får lyssna på Säkert! i min iPod och båda två gör det där klassiska, som man ser på film, när folk som lyssnar på musik i hörlurar skriker när de ska säga något. Konstigt nog fnissar jag bara lite för mig själv när det händer. Jag skäms inte alls särskilt mycket över dem.
Min syster ler lite åt Filippa Bark, och jag vet inte om hon förstår hur lik Filippa Bark är henne, att det är såna som min syster som Filippa Bark ska föreställa. I så fall märks det inte.

Säkert! är en riktig fullträff. Jag älskar det, hela familjen älskar det. Annika strålar och växer på scenen för varje minut som går. Hon sjunger en del falskt, men det gör inte så mycket. Däremot lämnar hennes duettpartners (medlemmar i bandet) mycket att önska. Lite synd, kunde inte Anders eller Salem ställt upp? Hursomhelst, det är snabbt glömt. Hon spelar tre låtar som jag inte har hört förut, en påminner väldigt mycket om en Jakob Hellman-låt, men det låter bra (kanske just därför).

Salem har jag inte höga förväntningar på, jag gillar vissa av hans låtar, men har väldigt svårt för soundet, det syntiga, grooviga. Jag trodde att skivan var taffligt mixad, men när man hör det live låter det ju som att det är en tanke bakom. Och ibland drar han iväg i jam som närmast passar på obskyra jazzklubbar, om ens där. Sätt honom i händerna på Jari eller Yttling, annars får det vara.

Moneybrother har ju en hög lägstanivå, men helt ärligt: utan Brobacke blir det inte detsamma. Något saknas: det ser tomt ut på scenen och det låter tomt i mina öron. Efter 40 minuter börjar sällskapet gäspa, så vi traskar iväg till bilen, även om vi troligtvis bara har sett halva konserten.

På väg tillbaka till stugan ser vi rävar och rådjur, och det är så där mörkt som det aldrig blir i närheten av Stockholm.

En helg i internetskugga

Ska till landet över helgen, dit knappt mobilerna når, alltså troligtvis inget internet förrän på söndag kväll. Lite jobbigt. Under veckan i Barcelona tyckte jag inte alls att det var jobbigt, men så länge jag är i Sverige har jag någon sorts förväntan på att internet ska finnas till hands. Alltså kommer det nu en viss oro i magen. Har jag kollat allt jag kan behöva veta de närmsta dagarna? Hur ska jag klara mig utan Alex Schulman-bloggen? Frågorna hopar sig...

Lilla duktiga flickan

I DN på stan skriver Märta Myrstener om att man som "lilla gumman" inte har någon vana i att bli utskälld av "vuxna" (= folk som är i ens föräldrars ålder), och därmed inte kan hantera otrevligheter från desssa äldre personer.

Jag log väldigt igenkännande när jag läste det i morse, jag känner så väl igen det, tårarna som väller upp (men som tur är inte ut) när busschauffören skäller ut en, när man blir utslängd av en vakt för att man har blivit knuffad av någon, eller vad det nu kan vara som gör att man känner sig otrevligt och orätt bemött.

Läs!

IKEA-katalogen 2008: jaså

Under nittiotalet satte jag varje augusti upp lappen "men gärna IKEA-katalogen" bredvid "Ingen reklam tack"-skylten. IKEA-katalogen min bibel. Jag älskade den, kunde den utantill, i de småländska skogarna var det ont om design, och besöken på IKEA i Linköping var därmed efterlängtade. När jag flyttade hemifrån, och sedan flyttade igen, och igen, och igen... gav IKEA-katalogerna inspiration till smarta förvaringslösningar, vilken höjd man egentligen sätter tavlor på, färger och tyger på nya sätt.

Mycket har hänt med IKEA sedan dess. Mycket fula möbler har passerat under broarna. Katalogerna har anpassats till den internationella marknaden, blivit tråkigare, fulare och till och med fördummande, som i beskrivningen av förra årets könsrollsbefästande walk-in-closet-tema.

Klickar in på ikea.se för att titta i den nya katalogen. Kommer bara några sidor innan den digitala katalogen slutar fungera. Men de första sidorna ger mig inga föroppningar. Temat "Hemma är världens viktigaste plats" är ju trevligt, men i de hemmen som visas upp har jag ingen lust att bo. Det känns svennigt, JYSK och långt ifrån den stil som IKEA än gång stod för, i alla fall i mina ögon.

Aja, allt har sin tid, I guess.

Byrån Mörrum påminner i alla fall om de gamla goda tiderna, (ge mig, nu!). Och Stockholmsserien är fin, även om soffan är obekväm. Men frågan är om de är rester av en storhetstid, eller om de borde ge mig förhoppningar om ett fortsatt förhållande med möbeljätten från Småland. Hoppas på det senare, men tror snarare på det förra.

Foto: IKEA

Så här skriver Aftonbladet: "Nu kommer furun tillbaka"
DN-Märta har intervjuat IKEA: Nya IKEA-katalogen snart här
DN-Bosse recenserar: Trygghet i platta paket
(Men Bosse, inte är det väl nytt för i år att enskilda designers presenteras i katalogen?)
Aftonbladet väljer bäst och sämst i katalogen: Slit och släng i starka färger

Rubriksättarpuckon

Okej, jag förstår att rubriksättarna vill få folk att klicka in på Aftonbladets nyheter, men är inte tanken att rubriken ska spegla innehållet i artikeln?

Rubrik: Ny studie: C-vitamin är värdelöst

Urval av innehåll i rapporten: Forskarna fann att vitaminet hade viss effekt i att lindra förkylningens symptom och minska sjukdomens varaktighet/.../Bland testpersoner som utsattes för extrema fysiska påfrestningar hade de som fick c-vitamin dubbelt så stor chans att klara sig undan förkylningen. De testerna utfördes på maratonlöpare, skidåkare och soldater som tränade i vintermiljö.

Det låter inte så värdelöst i mina öron...

Ranelidska?

Men kan ingen medieträna stackars Björn Ranelid? Det är ju helt omöjligt att tycka om människan som han håller på.

"Guillou är avundsam på mina enorma framgångar"

"Min stil är fullkomligt unik i Sverige /.../Har du hört talas om guillouska? Nej, men ranelidska har du säkert hört talas om. Det är klart att han är avundsjuk."

Försovning

Just typiskt, andra dagen efter semestern stänger jag av klockan i sömnen och försover mig.

Drömde däremot en ganska trevlig dröm, spelning med Feist i min sommarstuga, fast det var i Tyskland, fast det var utanför New York. Konstigt nog tyckte jag till och med att det var kul att några av de tyska ungdomsledarna körade.

Lilla hjärnan, är det mycket nu?

Hej du, det var ju ett tag sen...

...över ett år sedan vi sågs, och då bor vi ändå på samma lilla ö. Ofattbart. Är det så här det ska vara, ska vi aldrig ses mer? Jag saknar dig hemskt mycket, min bästa vän saknar jag, varje dag. Vill jag säga. Men jag törs inte.

Förra vintern, när jag gick omkring och var förvirrad över vad jag höll på mig, och alla böcker/filmer/låtar var emot mig, tog hans parti, alla hade blivit lämnade, ingen som lämnat. Utom en, som jag inte ens tycker om, såklart, men en kväll kom den där låten upp i mitt huvud, den enda som bevisade att någon i populärkulturens historia hade upplevt detsamma som jag:

i painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation

this dream i had made
a slave of my passion
reality was always too far away
and we were happy
until it came too close one day

all of a sudden i faced
the truth of my dream
my love had only been a picture a scene
i suppose i needed too believe
didn't want too see
you had never been close to me

im sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again
i'm sorry

yes i painted a picture of youmy dream was a lie
and the lie became truth
reality held it's breath too long
it's disgusting what dreams can do

Så typiskt på något sätt, att den enda låten som berörde min sida av det hela är lika dassig som det jag gjorde...

Loves it

Asså, fan vad jag älskar det ändå: picknick i Tanto, grillning på Långholmen, konstiga människor på Debasers uteservering, klarinettisten och Rebell-Robban vid Slussen... Stockholmstöntromantik.

En jobbig grej med att vara jag

Jag drömmer väldigt mycket, och kommer varje morgon ihåg minst en dröm. Ibland drömmer jag riktigt underhållande saker, som filmer från början till slut - det är inte ens säkert att jag är med i själva drömmen. Ibland drömmer jag mardrömmar, men lyckas för det mesta, likt en MacGyver, lösa de mest trixiga situationer. I drömmarna alltså.

Men.

Jag drömmer också snuskiga saker, om personer jag inte alls vill drömma snuskiga saker om. Manlig chef? Det är bara en tidsfråga innan mitt undermedvetna simulerar otillbörligt umgänge. Medelålders körskolelärare, kompisar, pojkvänners kompisar - Freud hade älskat att analysera mig... Och jag kan inte bara släppa det heller. De där bilderna dyker upp på näthinnan när man minst anar det, och jag rodnar och stammar såklart alltid när jag träffar personen i fråga nästa gång.

Och nu, häromnatten, drömde jag en sådan där dröm om Jocke Apa, av alla människor. Det var nakenbad i badkar (och det var fler än vi däri). Mötte honom nyss här utanför, fick hjärtklappning, skämdes och stirrade ner i gatan och kom först i efterhand på att vi faktiskt blev presenterade för varandra för ett tag sedan, att jag kanske borde ha hälsat.

En skitjobbig grej med att vara jag alltså.

En halv liter blåbär och två hallon

Resten åt jag opp

När jag får ett bibliotek...

...ska det se ut så här ungefär.

Slagsmålsklubben och Patrick Wolf

Foto: Petter Brandt (SMK) och Beatrice Törnros (Patrick Wolf)

Traskar tillbaka till Arvika och passar på att handla lite på Willy's inför morgondagens bilresa hem. Sjukt billigt godis!

Sätter mig och bloggar, F jobbar, och sedan blir det nappie. Klockan 18 är bord bokat på Olssons brygga, och vi går dit. Äter en okej tomatpasta med quornfilé. God färsk pasta, men tyvärr totalt såsindränkt, smaklös "parmesan" och frågetecken inför garnityret (färsk rosmarin).

På med hela regnstället och gummistövlar och iväg i taxi. Enligt uppgift ser jag ut som en sån som tömmer bajamajor. Tack för den.

Tittar en stund på SMK från balkongen. Folk hoppar, vilket i och för sig är kul, men eftersom jag är mycket skeptisk till konstruktionens hållfasthet tar jag mig ner till säker mark - om än regnmjuk sådan (den vanligaste kommentaren om känslan av att gå på presseningarna som lagts ut där: "det känns som att gå på bajs". Den mest intressanta kommentaren: "jag tycker att det känns som att gå på en jättestor penis")

Väntar på att Patrick Wolf ska spela i tältet. Slås återigen av hur hängiven publiken är, de kan alla texter, de skriker att de vill göra snuskiga saker med honom, folk kläms, som på pojkbandens tid alltså.

Det är stor underhållning, även om jag ibland blir lite sådär generad, som jag blev på Lykke Li, på Accelerator. Hon var porrig, här strippas det. Både skjorta och lederhosen på bilden ovan åker av (nästan). En naken rumpa här, nästan hela paketet där.

Men det där med ljudet. Patricks fiol hörs knappt alls, och när han sjunger kommer små luftpuffar hela tiden, fast man egentligen vill att det ska vara Frank Sinatra-krispigt ljud, kanske till och med lite eko. Men ingen annan i tältet verkar bryr sig, så jag försöker att göra detsamma (inte bry mig alltså).

På väg tillbaka pratar vi om hur skönt det ändå är att kunna gå omkring så här i gummistövlar och regnkläder, att man har blivit så gammal att man inte behöver bry sig. Då - som en blixt från klar himmel, kommentaren "leg på dig tack". "Va? Jag är 27 år. Men okej." Och visar upp det lilla körkortet, som är så gammalt att det snart måste förnyas "Förlåt, eller grattis kanske" säger vakten med illa dold förlägenhet.

En öl till, en regnjackehuva fylld med regnvatten, sedan hem, via Magic Numbers. Arvika 2007 är slut. Tack och hej.

Ida Maria

Foto: Pauline Benthede

På lördagen börjar folk bli ordentligt slitna. Vi tar en shopping-runda i Arvika, vilket såklart inte resulterar i ett enda inköp. Inte heller får vi i oss någon lunch, eftersom det enda bra stället har en kö som liknar en nattklubbsdito.

Jag traskar iväg till området för att se Ida Maria, och är svettig innan jag kommer fram, det känns som åskväder och mycket riktigt, snart börjar det droppa.

In under tak för att titta på spelningen. Det är mycket folk, men det är svårt att bedöma om det beror på regnet eller ej.

Ida Marias röst är... rivig. Jag trodde aldrig att jag skulle se mig själv skriva det ordet, men jag hittar inget bättre. Jag har aldrig klarat av blues, som musikstil, men jag måste ändå säga att Ida Maria är den jazz/blues/rock-sångerska som Sverige (och Norge) länge saknat. Jag skulle vilja tussa ihop henne med Jonas Kullhammar, Torbjörn Zetterberg och Goran Kajfes. Jag har hängt en del på jazz-klubbar i Stockholm, Paris och Madrid, och Ida Maria skulle lätt rocka rumpan av de flesta jag har sett där.

Men jag är kluven till spelningen. Egentligen borde jag gilla de av låtarna som drar åt indiepop-hållet bäst, men de passar inte hennes röst, det är liksom för mycket Ida Maria för indie. Detsamma gäller hennes band - för mycket Ida Maria för ett mediokert popband. Det rockigare materialet som avslutar spelningen passar henne bättre, men är ju egentligen ingenting jag skulle lyssna på.

Men, som sagt, om hon någonsin hittar rätt i jazzgenren tror jag att hon kan gå hur långt som helst. Faktum är att jag gärna skulle höra henne som gästvokalist i andra genrer, varför inte elektro? Soul? You name it, hon fixar det. Utom kanske just indie då...

Hey Willpower och Tough Alliance

Foto: Pauline Benthede (Hey Willpower) och Max Adolfsson (TTA)

Drar med lite folk bort till Hey Willpower och dansar benen av mig. Det är synkroniserad dans och matchande tights och linnen, och det gör mig så glad, så glad. Ungefär motsatsen till kvällens "jaså", TTA, som kör samma minishow som på Accelerator.

Då kände jag mig som en åskådare till ett konstprojekt, nu känner jag ingenting.

Känner mig på tok för snurrig och bestämmer mig för att gå hem. Får sällskap av F, och de 2o minuter det tar att gå hem spendares vilt diskuterandes om huruvida TTA:s nonchalans gentemot kontrakt m.m. är ett tecken i tiden, på vårt allt mer egocentriska samhälle, eller ej (tydligen ledde deras korta spelning till att konserten efter fick börja för tidigt, för att inte trycket framför scenen skulle bli för stort). Jag drev den förstnämnda tesen. I efterhand ångrar jag mig, musiker, i alla fall de som går att kalla "artister" eller "stjärnor" (till skillnad från de som spelar i musikskoleband) har nog alltid varit egocentriska.

Familjen, Consequences, Juvelen och Nine

Foto: Beatrice Törnros (Familjen, Juvelen) och Pauline Benthede (Consequences, Nine)

Nu blir det åka av. Jag förstår inte att jag blir så onykter förrän långt senare, när jag inser att den enda fasta föda som intagits sedan frukost är några nachos. Mellan dryckerna springer jag rundor och tittar på Familjen, Consequences och Juvelen.

Familjen såg jag som förband på Medis i våras, och förvånades över hur pepp stocksholmspubliken var, och att det var så mycket folk på ett förband. Var det månne de inflyttade skåningarna som höll fortet? Hursomhelst, sedan förstod jag - de är ju grymma. Och 400-500 pers inomhus en solig förkväll i Arvika tycker jag är ett bra facit på uppskattning. De två skånepågarna verkar vara på bra humör, det svänger i lokalen, folk svettas men stannar ändå.

Vidare till Consequences, jag har länge haft en liten crush på Åsa Jacobsson, men det hjälper inte, det här är aptråkigt.

Och så Juvelen. Snacka om one-man-boy-band, flickorna är som tokiga, och det är ju inte utan att man blir lite förälskad själv. Trots falsetten.

Cigaretter inhandlas och röks, finska och norska talas, artister vidtalas hit och dit och komplimanger utdelas. Jag får ett löfte om ett bokmanus som ska skickas till mig för synpunkter, det löftet lär ju knappast infrias. Men kul har vi, vill jag lova.

Springer iväg en stund och kikar på Nine. Så otroligt kul att se några av de snällaste pojkarna man vet spela så arg musik. Bra var de också.

Laakso

Laakso 2006 och 2007 (Foto: Pauline Benthede)

Tid för dagens första vitt vin + is + citron + ramlösa i plastglas á 60 kr. Under tiden som jag suger i mig den börjar barnen välla in. Det är en och annan popmänniska modell äldre som har valt att ta med sig sina knoddar, om man säger så. Får gosa med urgulliga 1-åringar, så inte mig emot. Men sedan är det dags för dem att gå och lägga sig, och för oss att fortsätta festivalandet.

Sena ersättarna Laakso spelar på samma scen som förra året, när de invigde festivalen. Utan uniformer den här gången, men däremot med Jari Haapalainen.

Det är så mäktigt när publiken fyller i så att Markus inte ens behöver sjunga. Det är så himla kul att det här bandet äntligen har slagit igenom, det är de så värda. Så jag står bara och ler. Som en stolt mamma, av någon anledning - det är jag ju inte alls. Och när Shout out louds-Adam går inte och tar Peter Jöback (och Nicolai Dungers) roll i Italy vs. Helsinki, och gör det 10 gånger bättre än man någonsin vågat gissa, då får jag gåshud. Tänk att det är samma Adam som för några år sedan stod på Blekingskas demogala och var osäker på om han kunde sjunga. Fast det kanske inte är samma person längre i och för sig...

Shout Out Louds

Foto: Petter Brandt

Shout out louds spelar i tältet, och efter den magiska spelningen på Debaser Medis i våras känns det här som... ingenting. Jag får aldrig någon känsla för det. Står nog för långt bak, det är för ljust, och jag gillar faktiskt inte ljudbilden i det där tältet. Även om jag verkar vara den enda som är av den åsikten. När 100° spelas känns det gammalt och trött, och återigen verkar jag vara den enda... som tycker att den nya skivan innehåller de bästa låtarna.

Jaja, ungefär så här mycket kan man alltså klaga på en spelning med ett band man egentligen avgudar. Slut med det nu.

Vapnet

Foto: Max Adolfsson

Kilar bak och beställer en tranbärsjuice till barpersonalens förtret. Mitt bud på 15 kr antas dock. Fortsätter därefter med en kaffe ("Ursäkte, har ni kaffe?" "Ja... men du måste betala för det") innan kroppen känner sig redo för den första alkoholen. En tur till Vapnet, som jag senast såg på Debaser, det måste ha varit 2005. Nu har de med sig ett gäng fler låtar och några succéer i bagaget, och sångaren Martin har låtit sin ingenjörslook utvecklas till fulländning.

Det låter riktigt bra. Jag har alltid tyckt att Vapnet haft potential, men har väldigt svårt för sången, på svenska, på dialekt och med mesröst, och flöjt ska vi inte tala om. Kanske har jag äntligen vant mig tillräckligt för att kunna uppskatta helheten. Kanske är flöjten lågt mixad. Kanske är det Le Sport-Fredrik som piggar upp. Hursomhelst - jag gillar det, och återigen slås vi stela stockholmare av hur hängiven publiken är.

Men ärligt talat, den där ingenjörslooken gör verkligen ingenting för att förhöja upplevelsen.

[Ingenting]

Foto: Jesper Berg

Vaknar upp strax efter nio av att en telefon ringer, och en av rumskamraterna ilar iväg till sitt tåg. Vi andra segar ett tag, innan det är dags för frukosten (den bästa hotellfrukosten i Sverige). Sedan går de andra och lägger sig ett tag till, medan jag sätter mig på den soliga terassen och surfar ett tag. Folk tittar förbi och pratar lite, tydligen var Weeping Willows och Aerials spelningar något jag missade dagen innan. Med tanke på hur mycket bättre jag mår, jämfört med mina kvidande rumskamrater i det illaluktande hotellrummet, känns det ändå som att det var värt att missa.

Promenixar så småningom iväg mot festivalområdet, via Olssons brygga, för att se [Ingenting]. Jag har ju aldrig sett dem, trots tidigare intentioner, men nu blir det faktiskt av. I det stora tältet. Mycket bra, mycket underhållande, och även om det inte är fullsatt är publiken sjukt peppad, de sjöng "punkdrömmar" innan bandet ens hade gått på. Solen skiner och lite nachos trillar ner i magen.

Nouvelle Vague och Scissor Sisters

Foto: Max Adolfsson (Nouvelle Vague) och Petter Brandt (Scissor Sisters)

Scissor Sisters är väl ett sådant där band som måste ses, även om man, som jag, har ytterst svårt för falsettsång. Börjar hursomhelst med ett besök hos Nouvelle Vague, som tyvärr känns ytterst tråkiga och sega. Vilket i och för sig kan bero på att den stora festivalrastlösheten nu slagit till ordentligt, jag ger dem inte ens en låt innan jag går vidare till Scissor Sisters.

På stora scenen är det stora kliv och gester, Jake stegar runt på ett sätt som får honom att se tre meter lång ut, eller om det är scenen som har krymt kanske... Jag försöker komma upp på balkongen, men inget "vet" hur man ska komma dit, och på jakten lyckas någon armbåga mig på näsan, med ett ordentligt knak som följd, så mitt humör när jag väl kommer upp dit är inte det bästa.

Väl uppe på balkongen möts jag dessutom av 50-åriga tanter i klackar och deras 50-åriga män med ölkagge, samt 20-åriga big brother-typer med combat-mönstrade shorts. Jag undrar om de här, uppenbarligen lokala förmågorna, vet vad Scissor Sisters handlar om. Jag gissar att de inte gör det. Får mig i alla fall en ordentlig titt på bandet, och de ska ju, som sagt, ses, så det är ändå en ganska nöjd person som stegar ner från balkongen efter några låtar, tillbaka till Nouvelle Vague, som ska få en chans till. Och nu jävlar svänger det, och folk har kommit igång ordentligt. Smilbanden får dra ut sig lite till, innan jäspningarna till slut tar över, och jag beger mig hemåt. Delar taxi med två lokala nissar, vilket ju är billigt och bra. Vaknar vid halvfemsnåret av att mina rumskamrater kommer hem och bestämmer sig för att jag ska vakna. Well, well, är det festival så är det.

Bloc Party och Asha Ali

Foto: Max Adolfsson (Bloc Party) och Petter Brandt (Asha Ali)

De första tre låtarna med Bloc Party låter exakt likadant, fast med olika text - samma tempo, samma instrument. Blir besviken och går istället till Asha Ali. Henne såg jag på Pop Dakar för några år sedan, då hoppade hon in som ersättare, och spratt av glädje. Nu får jag mest Sophie Zelmani-vibbar av henne, på ett dåligt sätt alltså, så jag går tillbaka till Bloc Party, och då har de hämtat sig något. Spelar lite äldre låtar, det låter bättre, även om det aldrig blir särskilt spännande.

The Ark

Foto: Petter Brandt

Första gången jag hörde talas om Ark var i omklädningsrummet till gympan i gymnasiet. Maria hade varit på Emmaboda och sett det här bandet, som skulle vara väldigt bra. Första gången jag själv såg dem var i Värnamo Folkets hus. Efter spelningen blev det efterfest i en killes källare, Ola sjöng med och showade till The Doors-skivan, tills pappan i huset kom ner i morgonrock och sa åt oss att gå därifrån.

Därefter sprang jag på medlemmarna i bandet lite här och där. Minns en gång att vi träffade en exalterad Jeppson, som hade plankat in på Hultsfred genom att bli insmugglad i ett väska. Var på efterfest hemma hos en annan bandmedlem härom året i Stockholm, men jag kan faktiskt inte minnas om jag har sett en live-spelning med dem sedan den där kvällen i Värnamo, för elva år sedan.

Nu står Ola istället på stora scenen i Arvika och showar, och han strålar verkligen. Budskapet är hippie, men jag kan inte låta bli att le, och tycka att det är väldigt fint ändå, att det är sånt där som folk, kanske framförallt osäkra tonåringar, behöver höra. Let your body decide where you want to go. Fint.

Wendy McNeill

Kanadensiskan Wendy McNeill spelar melankolisk folkpop för en sittande publik på Andromeda-scenen. Hon är mycket noggrann med att tacka alla medmusikenter, ljudkillar, till och med The Ark, som spelar samtidigt på stora scenen "for background music". Hon är charmigare än den genomsnittliga artisten i hennes genre, men det hjälper mig inte att hålla fokus uppe mer än ett par tre låtar.

Sticker iväg och tittar på de gamla rävarna i The Ark istället, i hopp om att piggna till.

Hotellstrul

Efter timbaktu bar det av till hotellet för incheckning. Efter en hel del strul, folk som dykt upp utan förvarning osv. blev vi fyra i ett dubbelrum. Festival! Missade Maia Hirasawa, men enligt de som var där var det ganska segt, så det kanske var lika bra. Hoppas ändå få chansen att se henne snart, kanske hemma i Stockholm. Missade även Mapei och Max Peezay, men eftersom Mapei var med så mycket på Timbuktu kändes det helt okej.

Timbuktu

Damn börjar konserten med att spela hårdrock. Sedan kommer världens bästa Mapei in. Och sedan Jason, iklädd blå pyjamas.

Det är synkroniserad dans och det svänger ordentlitg. Det här är inte musik jag lyssnar på i vanliga fall. Jag står inte ut med funk. Har svårt för soul. Men på något sätt lyckas det här gänget balansera på rätt sida av den fina linjen mellan bra och för mycket. Jag klappar till och med i takt då och då, det händer mycket, mycket sällan. I nyktert tillstånd dessutom.

Torsdagens klädsel

Efter ett första besök på området, och inspekterande av vattenpölarna byttes det om till gummistövlar på hotellet. Ett mycket bra val, kan jag konstatera såhär i efterhand.

Arvika 2007

Jag hängde ganska mycket på festivaler på 90-talet. Arvika var jag på en gång, 1998, det regnade sjukt mycket och till vår glädje ställde Rammstein in, och ersattes av Thomas di Leva. Hihi. Inte för att vi gillade Thomas så mycket, men vi ogillade Rammstein. Däremot såg vi bl.a. ett sjukt bra litet band på lilla Andromeda-scenen. The Hives hette de.

Tillbaka 9 år senare. Tjoho.

Inte som alla andra

När jag växte upp i de småländska skogarna var det ganska stor skillnad på mig och de andra barnen. För det första var jag inte född i den lilla hålan, och hade följaktligen inte samma kluster av släktingar i var och varannat hörn. Jag var heller inte döpt, vilket i bibelbältet betyder att man inte heter någonting. Inte så att det gjorde mig något direkt, jag visste ju vad dopet innebar egentligen, att de andra ("kristna") barnen inte visste det bevisade ju bara att de var lite efter. Något som även märktes i skolan, man behövde inte anstränga sig för att vara bäst i klassen, om man säger så... Att jag inte svor överhuvud taget komplicerade ju saken för dem ytterligare (inte svära = kristen i deras värld). Jag kan nämna hur många detaljer som helst, jag åt med kniv och gaffel i rätt hand, jag sa "nyckeln" istället för "nycklen" och "legat" istället för "luggit", jag hade varit utomlands. Hursomhelst.

Detta, egentligen ganska osunda, von oben-perspektiv ledde till att jag satte en hel del stolthet i att vara annorlunda. Det beteendet utvecklades när jag började komma upp i åldern när killar blev intressanta - jag utvecklade ganska mycket macho-tendenser, om man med macho menar att man gillar fotboll, öl och inte har något emot att rensa avlopp och bära bort ormar som har hamnat fel. Tvärtemot de flesta "tjejerna" i den lilla hålan.

Trots att jag var ganska bekväm i min annorlunda-roll blev jag alltid glad när jag träffade någon som delade mina intressen för ett band eller politik, eller vad det nu var. Kanske lite för glad, med tanke på att de som jag träffade oftast redan hade ett gäng kompisar med samma intressen, och snarare var ganska blasé.

Och nu, 2007, inser jag att jag har blivit likadan. Jag umgås med folk som är som jag. Som gillar samma musik, samma tidningar och filmer. Jag läser folks bloggar och inser att de ser samma tv-program som jag, går på samma konserter, samma uteställen, att de också går till psykologer och terapeuter.

Det här kom jag till insikt om idag, just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Återkommer om det.

Folk man inte känner, fast ändå känner

Alltså det där med bloggar, det är ju lite läskigt att veta privata saker om folk man egentligen inte känner. Så länge man inte springer på dem känns det lugnt, men nu är det så att jag bor i Hornstull, och där verkar alla vars bloggar jag läser bo eller hänga. Idag mötte jag två, inte en, utan två, av författarna till de bloggar jag läser, på väg hem från tunnelbanan. Och så tittar de på en så att det känns som att de vet att jag vet... allt.

Hello Paranoia.

Räddningen

Stövlar inhandlade. Nu är jag förberedd för de värmländska skogarna.

Resten av Accelerator-lördagen

Foto: Petter Brandt (José, Junior Boys, Jamie T, Rufus) och Pauline Benthede (Jens)

Efter fredagens trötthetsupplevelse blev det mer öl på lördagen (det enda som kan hålla mig pigg och vaken är alkohol i onyttigt stora mängder...). Det blev alltså ett väldans springande mellan bar och scener, fragment av José Gonzales, Junior Boys, Jens Lekman (vad gammal han har blivit!), Jamie T (favvo), Rufus Wainright och sedan köande in till Lykke Li och Tough Alliance.


Foto: Petter Brandt

Lykke Li var bra, som alla sagt, men gud så hon åmade sig och höll på, jag rodnade och kunde nästan inte titta, än mindre fota. Hon hade dessutom rullat upp sin klänning så att den skulle bli kortare, och på slutet av spelningen stack knuten fram som en penis. Inte så tjusigt... Det var nog sista gången jag stod längst fram på en konsert med Lykke Li, men hon får gärna bo i min iPod.


Foto: Petter Brandt

Tough Alliance kändes som roliga timmen på mellanstadiet, när några av de kaxigare killarna gick fram och mimade och spelade luftgitarr. Med skillnaden att de här små liven har gjort musiken själva, och antagligen bestämt hur bakgrundsfilmen ska se ut. Men så kändes det inte just då. Halvvägs in i "konserten" kommer jag på mig själv med att känna mig som åskådare till performance-konst, där publik och artister är en del av showen. Publiken som är så peppade att kravallstaketet håller på att åka all världens väg, men ändå kastar snusdosor och vattenflaskor på sina idoler. Märkligt.

Tycker synd om mina Uppsala-vänner som skulle hem med sista bussen och skippade slutet med Rufus, Studio och Bright Eyes för att se TTA, och sedan var tvungna att gå innan de ens börjat. Tycker mest synd om Ida som hade låst in sina grejer på centralen, och inte kunde hämta ut dem eftersom centralen var låst. Hon fick sova på min soffa.

Anekdot 1: Roligast och märkligast på lördagen var ändå den vilsne svenske skådespelare som stod i ett hörn backstage och stirrade in i en tältduk, iförd sin svarta Dramaten-jacka, med arbetsgivarens namn tryckt över hela ryggen. Jag tyckte han såg så ensam ut, så jag gick fram för att konversera lite, frågade om han hade sett något bra, varpå han stammande svarade "nej, alltså, bara han José González eller vad han heter, alltså, jag väntar bara på min kompis, alltså, sen ska vi gå..." När jag sedan pekar på en kille som kommer ut från toaletten, som jag gissar är hans kompis, pressar han fram "nej, det är inte han", varpå han SPRINGER ifrån mig, åt motsatt håll från toaletterna, där hans kompis alltså är. Men man måste ju förstå, jag ser ju ganska farlig ut...

Anekdot 2: Stod bakom sångaren i Junior Boys i toalettkön. Hans chockade blick när kille efter kille gick in på toaletten (utan att någon kom ut) var obetalbar. Jag förklarade för stackarn att det var en pissoar han stod utanför, inte någon vanligt bajamaja...

Kate Nash i allhuset, lördag kl 16

Jag är kär i Kate Nash! Och hennes musik.

Hon kör växlevis elpiano, med en rutig duk över så att man inte ska se in under kjolen (antar jag), växelvis gitarr, och framför den ena klockrena pophiten efter den andra, med bakgrundsbeat som gör att man inte kan stå still. Jag vet inte hur gammal hon är, men hon känns lite charmigt lillgammal, med en avundsvärd självdistans, av mellansnacket att döma.

Kan någon fixa svensk distribution tack, eller ska man behöva åka till England för att köpa hennes singlar?

Frida Hyvönen i tältet, lördag kl 15

Foto: Christian Gustavsson

När vi kommer ut från Allhuset har det slutat regna, och Frida Hyvönen har börjat spela. Men vi är hungriga och går iväg och köper mat. Jag ber att få det mest lättätna de har, och det visar sig vara vårrullar. Bra så.

Vi går och ställer oss i tältet för att titta på fröken Frida, som i sin vita långklänning ser ut som en blandning mellan skolfröken, brud och Marilyn Monroe. Hon är bra som vanligt, och sedan plockar hon dessutom fram en jazz-röst som jag inte visste att hon hade. Jag är helt övertygad om att hon skulle kunna göra en "Lisa Ekdahl i Frankrike", om hon någon gång skulle tröttna på Robertsfors.

Johanna ansluter lagom för att hinna se de sista låtarna, sedan går vi åter in i Allhuset.

O'Death i allhuset, lördag kl 14:30

Foto: Tuben Persson

Efter frukost och lite pepp på dagens band pallrar Anna och jag oss i väg mot Frescati för att hinna se O'Death, som enligt uppgift varit grymt bra i Göteborg. På vägen dit träffar vi först en bakistrött Accelerator-besökare, och sedan en till, och genast känns det som ett mycket bra val att vi gick hem så tidigt som vi gjorde.

Regn på området, men ändå hyfsat mycket folk i Allhuset på O'Death. Bra spelning, som antagligen hade varit ännu bättre om jag hade haft några öl innanför tröjan och befunnit mig på ett mer folk-inspirerat ställe, typ en pub kanske? Jag vet, kanske bara morgonseghet från min sida...

CSS i tältet, fredag kl 22:45

Foto: Petter Brandt

CSS kom att bli den enda konserten under fredagen som jag såg från början till slut. Och det var helt klart en av de bästa. Det är full fart fest i nästan en timme, publiken är galen, Lovefoxxx är galen, och strippar av sig lager efter lager av kroppsstrumpa.

Det är lätt att småle åt de barnsligt enkla låttexterna, men om man kan bortse från det, och se texterna som en del av musiken finns det inget annat att göra än att röja. Och bandmedlemmarna är så koola att det inte finns ord.

Johanna ger upp direkt efter CSS. Jag och Anna ser en låt på Interpol innan vi drabbas av den stora tröttheten och drar oss mot t-banan.

Modest Mouse på stora scenen, fredag kl 21:45

Foto: Petter Brandt

Jag har lyssnat ganska mycket på We Were Dead Before The Ship Even Sank under våren, så konserten var efterlängtad, och trevlig, men knappast mer. Viss reservation för att det kan ha berott på min huvudvärk och kylan som började göra sig allt mer påmind.

Efter ett tag gick vi vidare för att se The Metros inne i allhuset, men hade tyvärr sett fel på schemat. Totalt fick jag se 30 sekunder av sista låten, och typiskt nog var de 30 sekunderna bland det bästa jag såg under hela helgen...

Peter, Bjorn & John i tältet, fredag kl 20:45

Foto: Christian Gustavsson

Björn Yttling stod på scenen med Victoria Bergsman bara en timme innan spelningen i tältet med det egna bandet (och en stund innan dess stod han bakom mig i publiken på Tokyo Police Club). Effektiv kille det där. Tyvärr måste jag för tredje gången gillt säga att Peter, Bjorn & John är ganska sega att se live. Musiken lyssnar jag gärna på, men helt klart hellre i hörlurar än så här.

Så vi köper en öl istället och traskar upp på taket till ölserveringen där vi hör slutet av konserten, blandat med sound-check från Modest Mouse.

The hold steady i allhuset, fredag kl 20:30

Foto: Tuben Persson

In i allhuset igen, för att lyssna på Bruce Springsteen-influerade The Hold Steady. När jag har lyssnat innan har jag sett en kulturman modell äldre framför mig. In kommer istället ett gäng gubbar i kläder som får min pappa att framstå som fashionista. Och rockar rumpan av hela festivalen. Bäst dittills, helt klart. Thin Lizzy, Bruce Springsteen, så jävla bra. Jag blir knockad.

Efter fyra-fem låter hittar dock syntgubben ett sådant där ljud som var häftigt och nyskapande i början av 80-talet, men som numera mest påminner om sunkiga trubadurer på charterorter vid medelhavet. Snabbt drar jag mig undan för att inte låta det förstöra det första intrycket. Två steg ner för trappan är det så gott som glömt och förlåtet.

TV on the radio på stora scenen, fredag kl 19:45

Anna meddelar att hon är på väg, och vi ställer oss i kön till ölförsäljningen för att kunna servera henne en öl när hon kommer in. Vi sätter oss i gräset för att titta på TV on the radio, Anna ansluter, surar lite över att hon missat Gossip men hämtar sig med ölen. Själv börjar jag dock få riktigt ont i huvudet, och försöker kurera mig med en ipren och en halv liter vatten.


Foto: Annika Berglund

TV on the radio skulle ju vara så himla bra, men jag var skeptisk innan. Har ju alltid haft väldigt svårt för flöjt. Blev heller inte frälst, även om det såklart inte var dåligt på något sätt.

Taken by Trees i allhuset, fredag kl 19:00

Ett musikprojekt

Efter en sväng förbi finbaren, går vi förbi Isis, vars vrålande (DIIIIIIE) och mangel jag gillar precis lika lite som jag hade trott, trots allas hyllningar före och efter spelningen. Vidare alltså, till allhuset och "världspremiären" för Taken by Trees.

På något sätt lyckas vi snacka oss förbi kön, och tränger oss fram till scenen. Det börjar med en otroligt fin naturfilm (undrar vem som hade gjort den?), sedan beträds scenen av Victoria med vänner. Och visst är det fint och så, men ljudet suger, det är bastu och det blir väldigt snabbt väldigt... tråkigt faktiskt. Vilket såklart är tråkigt. Johanna stör sig otroligt mycket på pretantionerna (hej, det är vi som är musikprojektet Taken by trees" är en fras som kommer att uttalas många gånger under helgen). Men å andra sidan har väl Victoria aldrig utgett sig för att vara varken rolig eller opretentiös.

Vi plockar alltså återigen bara godbitarna ur godispåsen, och går därifrån innan vi tröttnar eller blir dästa (eller i det här fallet, döva och svettiga).

The Gossip på stora scenen, fredag kl 17:45

Foto: Annika Berglund

Förra våren, nyseparerad i en stor, tom lägenhet på Åsögatan, låg jag i sängen och lyssnade på Standing in the way of control. Sjukt bra tyckte jag då, men tyvärr lyssnade jag sönder den låten, innan jag hann gå vidare till skivan.

Jag har ändå sett fram emot The Gossip, och de är ungefär så bra man kunde förvänta sig. Bra alltså. Även om det tenderar att bli lite freak-show över 100 kilo Beth i trikåer, att man liksom inte kan låta bli att titta på celluliterna istället för, ja, vad man nu brukar titta på när man ser live-musik. Men bra skit, som sagt, även om dagsljuset gärna hade fått vara mörker för effektens skull.

Tokyo Police Club i allhuset, fredag kl 17:30

Sommaren 2001 var jag på en liten tur i Frankrike, via Paris där jag hälsade på Anna nummer 1, ner till Biarritz, där jag hälsade på Anna nummer 2, som var surfsäsongare. Hemresan skedde via tåg och buss, jag tror att jag gav mig av tidigt på morgonen och kom fram på eftermiddagen nästa dag. På nattbussen hamnade jag på mittenplatsen på sätet längst bak. Inte mycket sömn alltså.

Åkte hem till ett sommartomt Lund, duschade och bytte om, satte mig på Pågatåget in till Malmö och KB, där Accelerator The Big One skulle äga rum. Jag såg, och blev kär i, Moldy Peaches, men själva huvudsyftet med att åka dit, själv, och i stadier av trötthet som för mig är förödande, var ju ändå att se The Strokes. Jag minns att jag fotade Julian, att han blev sur och satte upp långfingret i linsen. Jag minns att jag ringde N, som var i England, och att han efteråt berättade att han trodde att jag ringde och spelade upp en skiva, så bra lät det. Jag minns att jag pratade med den blyge basisten när det bara var banden och mina taximedresenärer (som vägrade åka hem) som var kvar i lokalen. Jag minns att Fab hade brutit armen, var nyrakad och försökte ragga upp en svensk tjej, men blev dumpad.


Foto: Tuben Persson

Sex år senare står jag alltså i allhuset och lyssnar på ett band som på många sätt låter precis som Strokes lät då, för sex år sedan. Och på många sätt får det mig att känna likadant, jag kan inte stå still och känner smilbanden dras mot öronen. Men - det har ju faktiskt gått sex år. Och de har ju ingen Julian. Det är inget fel på sångaren. Men han är ingen Julian. Så efter 4-5 låtar bestämmer vi oss för att gå vidare, vi har stannat tillräckligt länge för att vara nöjda, men vill inte stanna så länge att vi tröttnar. Ut i solen igen alltså.

Electrelane i tältet, fredag 16:45

Foto: Tuben Persson

Electrelane är ett sådant där band som jag borde gilla, men aldrig har fastnat för på skiva. Kan vara falsettsången. Men när de var förband till Arcade Fire i våras tyckte jag faktiskt att de var riktigt bra. Nytt försök alltså.

Tyvärr är det åter den sjukt höga volymen som ställer till det. Öronproppar är ett måste, även när vi står utanför tältet. Och öronproppar tar ju alltid bort en del av upplevelsen. Och sedan springer jag på en gammal bekant, och sedan en andra, och en tredje, som får en del av min uppmärksamhet. Trots det måste jag säga att Electrelane har tagit ytterligare ett litet steg närmre mitt hjärta. Det får nog bli en del lyssning framöver.

Loney, Dear på stora scenen, fredag kl 16:00

Foto: Stefan Axell

Johanna meddelar att hon är på väg, så trots att jag egentligen vill se [Ingenting] på allhuset ställer jag mig och tittar på Loney, Dear (solen skiner ju också, från klarblå himmel vid det här laget). Han spelar på, och jag förstår ju att folk gillar honom, den där Emil, men det är lite för soft för mig. Jag försöker hitta utgången, för att ge Johanna hennes armband, och efter mycket frågande och irrande fram och tillbaka får jag komma ut (via en väg som senare stängs av). Johanna får sitt armband, och vi traskar in och ser slutet av spelningen.

Danielson i tältet, fredag kl 15:00

Br. Danielson 2005


Foto: Petter Brandt. Danielsson 2007

Vi promenerar bort till tältscenen där Daniel med band står uppklädda i fina uniformer och spelar pop.

Såg honom senast som Br. Danielson på Pop Dakar för drygt två år sedan, då iklädd ett träd. Den där balansen mellan när musik + humor = bra, respektive dåligt, är hårfin, men då höll hans torra humor och söta popmusik finfint. Nu vet jag inte, hinner inte se så mycket och har inte lyssnat in mig så det är svårt att säga varken bu eller bä. Men fina var de i alla fall.