Precis vad jag behövde höra

Eller läsa. Tove Leffler i DN:

Om man behöver skilja hjärtat från hjärnan är det ju något fel. Så fort man använder orden "känslomässigt" eller "naturligt" så håller man på att befästa någon gammal ordning. /.../ vi befäster våra könsroller allra mest i våra privata relationer.

Damn right! Efter sex år i en relation som på många sätt vände upp och ner på traditionella könsroller (jag snickrade, han lagade mat) där det var självklart att vi skulle dela lika på barnledigheten, kom jag in i ett neandertalförhållande, i könsrollshänseende. Hur gick det till? Eller, ja, nu gick det ju inte till särskilt länge. Men halvt på skämt, halvt på allvar, tanken att utforska min lesbiska sida mer i framtiden har slagit mig. Det händer ju mycket oftare att jag ser vackra, attraktiva kvinnor på stan än dylika män. Det händer ju oftare att jag har intelligenta och givande samtal med kvinnor än med män. Varför inte gå hela vägen? Får väl skaffa mig en 20-årig älskare om saknaden efter testosteron skulle bli för stor. 20-åriga män/pojkar vet man i alla fall var man har.

Nightmare on elm street

Klockan är 03:37 och jag vaknade just ur den läskigaste mardröm jag kan minnas. Vågar typ inte somna om.

Gick och la mig vid midnatt, vid halv två hade jag fortfarande inte lyckats somna, och så detta, efter max två timmars sömn? Fy fan.

Alfie - who, me?

Filmkvällen avslutades med Alfie-remaken med Jude Law. Jag har inte sett den förr, inte heller originalet Fallet Alfie. Men jäklar, den visste var det tog, jag är ju Alfie! Den som vill ligga så länge inga känslor är inblandade, som tror att ingen blir sårad så länge man från början säger att man inte "vill något". Mer. Den som trots allt råkar bli fångad av någon, den som sänker garden och därför såklart blir (be)sviken.

Första delen av filmen, den bekymmerslösa, knulla runt-delen, den har jag ju praktiserat i delar av mitt liv. Och när jag nu såg den på film, i min "på väg ut ur förhållande"-status, så var det ju det livet jag ville leva. Förra gången jag ramlade ur ett förhållande intalade jag mig själv att jag skulle vara singel för resten av livet. Och levde därefter. Ignorerade blygsamma inviter, höll för öronen om någon insinuerade ett intresse för något mer än ett nattligt sällskap. Tills det kom en enveten jävel... Som till slut svek mig på fler sätt än jag trodde var möjligt för mig att bli sviken på. Jag menar, jag klarar mig ju alltid!

Klarade. Nu ligger jag här och försöker tända av på antidepressiva samtidigt som jag hoppas att magkatarrmedicinen ska kicka in.

För att undvika prematura, oönskade tankar på män i min närhet, och vår eventuella gemensamma framtid, försöker jag återigen intala mig själv att jag ska vara singel för resten av livet. Den här gången går det dock inte så bra, för sedan förra gången, för två år sedan, har den där jävla klockan börjat ticka. Aldrig att jag trodde att något så banalt skulle styra mitt liv. Detta problem på längre sikt alltså. På kortare sikt är det Alfie som styr, loving the game: hur fan ska man lyckas hålla sig ifrån att ha sex med någon tillräckligt länge för att inte såra? Jag har alltid använt hud för att komma över förhållanden/känslor, gärna så snabbt som möjligt: dagen efter, inget problem. "Hur många har du egentligen haft sex med på samma dag Alfie?" Ja, du, tre stycken. Men jag har ju förstått att det inte är så man ska bete sig, att folk blir ledsna, sårade...

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, har ju som sagt fortfarande inget svar på Alfies fråga: Vad är egentligen meningen?

Och svaret känns längre bort ju äldre jag blir.

Elchocker

Först en och en, tre och tre, nu fler och fler, oftare och oftare. Man hör ju ingenting när de kommer heller, förstör ju halva filmkvällen det här... Ta slut, snart, snälla?

The munchies?

Har varit sugen på onyttigheter hela dagen och tillät just mig själv att äta en rostad macka med jordgubbssylt (i brist på marmelad) och ost. Och det var fan det godaste jag har ätit på riktigt, riktigt länge! Är det avslutandet av Efexor-kuren som ger mig the munchies möjligen? M-m-mm som Licence to grill-kocken skulle ha sagt.

Senare: nu är grönt te med citronsmak det godaste! Det här är helt sjukt, som att jag har gått omkring i ett smakmässigt töcken och nu fann jesus. Hallelulja!

Fast nu när jag undersöker det hela närmare, "smakpåverkan" är tydligen en biverkan av efexor. Så jag har antagligen gått omkring med bedövade smaklökar några månader. Nämen, vad trevligt. Haha, kommer att tänka på alla som har ätit mat som jag har lagat, det kan ju ha smakat helt fel! Ingen som har sagt något, men folk är ju finkänsliga... haha.

Någon gång för två år sedan tappade jag fotfästet

och jag har inte hittat det än.

Välkomna tillbaka!

Min små pupiller är tillbaka. Mycket påtagligt, tänker på det varje gång jag råkar se mig själv i spegeln. Mm.

Jo men nu så

Nu börjar jag känna igen det hela, rummet snurrar och tusen nålar kryper över huvudet, som en på tok för trång mössa. Orden blir felstavade och jag får skriva om dem en och två och tre gånger. Tusen nålar över händerna, båda samtidigt och det är lätt att tänka på hur otrolig kroppen är, att den vet att det ska krypa exakt sådär i både höger och vänster hand, på samma ställe, på samma sätt.

Och tankarna, de smått paranoida, jo, kompisen lät faktiskt som att hon inte alls ville prata när hon ringde nu. Bara ett måste-samtal av... hittar inte ens orden nu. Medkänsla. Motkänsla. Svarar inte när systern ringer, orkar inte prata om jobbiga saker, eller ljuga och säga att allt är bra. Drömde knarkiga drömmar om japaner som åkte skidor på gräs högt upp i luften och över oss, soffor som gungade högt upp mot himlen, mot alla naturlagar, torn som låg högt, högt upp i luften. Luften var helt enkelt temat i natt.

Nä, nu gäller det att hålla kroppen i schack. Duscha och gå ut i solen med något roligt, uppiggande i öronen. Inte låtsas om att du inte kan hålla balansen, kanske bara är bakis, vad vet du? Ladda upp med komedier i soffan, inte surfa mer än 5 minuter i taget. Inte fastna. Måste sluta skriva nu, får läsa om allt och ändra felstavade ord om och om igen, surfa blir srifa, soffan blir soggan.

Tänker ändå att det på något sätt är bra att jag var en äventyrlig ung dam som stoppade i mig lite illegala substanser, att jag har upplevt när hjärnan spelar mig spratt under mer festliga former. Annars hade det här skrämt skiten ur mig.

To be continued.

Första dagen utan kompisen

Jaha, nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt det. Tog den sista kapseln igår, men innan dess, i tisdags morse, började magen bubbla och illamåendet var så påtagligt att jag stannade hemma från jobbet. Dagen spenderades mest sovandes i sängen, med mer eller mindre akuta utflykter till toaletten. Sedan dess har jag gått upp varje morgon med ansatsen att gå till jobbet, men magontet, illamåendet, tröttheten har gjort att jag inte har kommit så långt. Antog att det var någon form av magsjuka som skulle gå över av sig själv förr eller senare, helst förr. Så idag, den fjärde dagen, ledsnade jag och ringde sjukvårdsupplysningen. Som sa att det där låter ju inte alls som magsjuka utan som magkatarr. Och jag fick nummer till en och två vårdcentraler, och rådet att vända mig till akuten om jag inte fick tid hos dem, att jag INTE skulle vänta till efter helgen. Nähä. Lite skärrad ringde jag vårdcentralen, och fick tid hos en läkare kl 10. Väl där fick jag ett recept på typ losec (fast den billigare varianten), "steg två", eftersom det är såpass långt gånget. Jaha, jaså.

Så första dagen utan gamla kompisen hamnade ju lite i skymundan av den här nya kompisen. För såklart är biverkningarna av den senare ungefär samma som utsättningssymptomen hos den förra. Och att jag känner mig allmänt trött och seg och virrig kan ju ha att göra med att jag inte har fått i mig så himla mycket näring senaste dagarna.

Och den där detoxen jag hade tänkt kombinera med hej då:et till gamla kompisen känns ju inte så värd när man trycker i sig annan skit samtidigt.

Stress alltså. I magen.

Ut! Skapa! Lev!

Kommer till jobbet denna mörka, mulna måndagmorgon som en väldigt trött människa. Livet som jag känner det förändrades i fredags. På mitt skrivbord ligger ett knallrosa post-it-block som jag tydligen kladdade på i fredags, troligvis under ett telefonsamtal. På blocket finns en massa hjärtan och blommor och så ett antal rutor, med orden: Ut. Skapa. Lev.

Det känns ganska trevligt att en dag som denna mötas av hjärtan och blommor och en uppmaning att gå ut, skapa och leva.

(Även om "ut" troligtvis står för utveckling, "lev" för leverans och det som ska skapas är något tråkigt dokument...)

Johan Croneman - my man

Bästa tv-recensenten Johan Croneman idag i DN: "För övrigt tycker jag att det alltid, varje dag, året runt skall visas "Pingu" på tv." Tänk om Johan fick bestämma lite mer om vad som visades på tv.

Bäst som sagt, även om jag inte håller med honom om Labyrint:
Jonas Inde överspelar sjukt mycket, och Ulf Brunnberg och Per Moberg har för mycket bagage i svensk tv och film för att jag ska kunna se dem som sina rollfigurer, tyvärr. (Men Meliz Karlgi di Grado är däremot riktigt, riktigt bra.)

Helt hypotetiskt

Alltså, jag har ju valt att hålla den här bloggen ganska anonym. Jag menar, om man känner mig och springer på bloggen så fattar man nog ganska snart att det är jag, men jag har aldrig sagt till någon att jag skriver här. Så jag undrar om det innebär att jag skulle kunna skriva om jobbiga och personliga saker som:

"min pojkvän var otrogen med en brud för två månader sedan, och idag superpoke-kysser hon honom på facebook, jag lackar ur och han berättar då att det är för att hon har smittat honom med klamydia, för att han sa att det var okej, att det var bådas fel, och han har skämts massor, men nu berättar han detta för mig på fredag eftermiddag, så att jag alltså måste gå och oroa mig hela helgen och tidigast kan gå och testa mig på måndag, vänta en vecka på svar och sedan äta penicillin i en vecka till och hoppas att jag inte blev steril på kuppen"

Undrar om jag skulle kunna skriva det...

Dag 117 med nya kompisen

Håller på att planera min avgiftning. Efter 117 dagar med Efexor känns det verkligen inte värt det. Den ständiga tröttheten väger inte upp fördelarna med den minskade ångesten. Inatt sov jag 13 timmar innan jag släpade mig upp ur sängen, och har trots det varit trött hela dagen. Och det är ju inte första helgen jag känner mig tvingad att sova över 12 timmar för att klara arbetsveckan med "bara" 8 timmars sömn per natt.

Beslutet är alltså taget. Problemet är att "utsättningssymtomen", som läkarna säger, eller abstinensen, som patienterna upplever det, ska vara ganska svåra. Och jag tänker INTE gå tillbaka till idiotläkaren på Previa, jag tänker göra det själv (med ev. stöd från sambon).

Så nästa torsdag ska jag ta den sista kapseln på morgonen, och om kroppen gör som jag tror kommer jag att börja känna av det runt 3-tiden på fredag eftermiddag. Det var då jag märkte det den där gången när jag glömde bort att ta medicinen. Vid tretiden började jag känna mig stenad, det gungade och händerna kändes konstiga. Den gången hade jag en extra kapsel i handväskan, som tur var. Den här gången tänker jag flexa ut vid lunch, åka hem och bädda ner mig i soffan med mängder av komedier på dvd, för att förebygga ev. ångestattacker. Och hålla tummarna. Den officiella versionen är att jag ska köra en detox (och alltså inte ska gå ut och dricka alkohol den helgen).

Hoppas bara att skiten har lagt sig på måndagen...

Dagens ytlighet: nude footwear

Bette Violet, Ella Black/Multi, Natalie Red, Ada Banana, Bette Violet, Marilyn Aqua och Minnie Gold/White från Nude Footwear

På väg till jobbet går jag ibland förbi ett skyltfönster med grymma skor. Har aldrig riktigt förstått om det är en butik, ett showroom eller ett kontor, men nu hittade jag i alla fall skorna på det stora internet. Så fina! Får se till att våga mig in i den där lokalen någon gång, när jag känner mig rik.