En fin på 4:an

På det sista riktiga Popaganda förra våren gled det omkring en kille som jag tyckte mig känna igen, men inte kunde placera. Jag mötte honom vid entrén mellan två regnskurar, han hade dragit på sig plastpåsar över skorna för att inte bli blöt, och nickade igenkännande när vi möttes. Kunde det vara han Kalle J, som jag hade haft lite myspace-kontakter med? Ja, så måste det vara.

Senare, med för många öl innanför t-shirten tog jag mod till mig och gick fram för att snacka lite. Han log. Jag frågade. "Ursäkta, men heter du Kalle?"

"Nei, mitt navn er Erlend" sa han. Och leendet försvann, medan han försökte förklara för puckot (=mig) att han spelade i ett band och bla bla bla.

Och så inser jag att det ju är Herr Öye jag står och pratar med.

Jag har sett honom några gånger i Stockholm i sommar, och han tittar alltid igenkännande, men jag låtsas som ingenting och hoppas att han inte vet varför han känner igen mig...

Hursomhelst, i morse på 4:ans buss satt det en kille som hade samma stil som Erlend, glasögon och kläder alltså, men som var lite yngre, lite längre och hade lite bredare axlar. Jag ville bara klappa honom på det vågiga håret och säga att han var det finaste jag sett på länge.

Men så gör man ju inte. Inte på 4:an.