Foto: Beatrice Törnros
Nej vad jobbigt det kan bli när det egentligen ska vara bra.
Det började redan i kön, eller i icke-kön. Vi kommer från slussen, och får kryssa oss fram mellan midnattsloppetlöpare i röda tröjor för att ta oss till medis. Väl där möts vi av en lång kö, men stärkta av tillförsikt av att stå på listan går vi förbi hela kön. På väg dit möter vi tre kompisar som vi hälsar på, och som blir insläppta. Framför oss hålls dock repet upp strängt markerande, med frasen "ni står inte på listan" ackompanjerande.
"jo" säger vi, lämnar namn och tanten kollar på listan
"jaha, jag trodde ni var med killarna" säger hon, innan hon lyfter på repet.
"ja, vi känner ju dem, men vi står på listan själva"
Ja, för tjejer kan ju inte stå på listan själva, tänkte väl hon. Knäppt.
Det knäppa fortsätter när vi ska köpa lite vin, och efter 10 minuter i kö framför baren får höra att "nä, det kallas service minded" när vi försiktigt försöker påpeka att vi vill ha vin, utan is i glaset.
Sen musken då. Som vi har lärt oss att tycka om med öronen. Men som vi inte tycker om när lönnfeta tyskar intar scenen och beter sig som att de äger den, när det är coola fransk-belgiskan som borde ha äganderätten. Om killarna hade lagt sig ner och spelat hade jag varit nöjd. Icke nu. Synd.
Jag må vara ytlig, men lika lite som Thåströms studiemusiker ökar liveupplevelsen, gör dessa tyskliknande män det för vive la fête. Det funkar inte, för mig i alla fall. Jag blundar, går på utflykter - allt för att inte förknippa musiken jag tycker om med dessa människor jag ogillar. Jobbigt det där.
Efter spelningen händer det som alltid drabbar medis. Muskiken suger och folk flyr som om det brann i lokalen. Vad är det som gör det? Terry beklagade sig en gång över SMK, och hur de inte kunde starta ett dansgolv, tydligen kan inte heller Osaka vs. Tokyo. Kan någon, eller är det lokalens förbannelse?
Sad but true.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar