Det där med kaffe

Jag minns inte riktigt, men jag tror att det gick till så att jag började plugga i Lund, beteendevetenskap, och på rasterna mellan föreläsningarna häckade folk vid kaffeautomaten. Jag och min kursare Maria körde på någon sötsliskig kaffe-chokladvariant. 2 ynka spänn tror jag att de kostade. Detta var runt årsskiftet 2000. Under de kommande 5 åren ökade mitt kaffebruk låååångsamt, troligtvis eftersom jag är väldigt lättpåverkad av koffein (och alla andra substanser för den delen...). Min sambo i många år såg direkt när jag kom innanför dörren om jag druckit kaffe under dagen.

När det så blev dags att bli vuxen och börja jobba heltid stegrade min kaffekonsumtion enormt, till 6-7 koppar per dag. Jag blev piggare, gick ner i vikt - men samtidigt kom baksidorna: svårt att koncentera mig, inte så vita tänder längre, och så småningom kom även den där lilla obehagliga kittlingen i magen som sa åt mig att inte dricka så mycket kaffe (eller alkohol för den delen, men det är en annan historia). Så jag drog ner på det hela. Max en kopp om dagen. Och det har funkat fint. Tills idag. Har just satt i mig en extra eftermiddagskopp. Nu kommer jag att vara speedad hela helgen...

(Oj, vad jag känner mig som min hat-skribent På Stan-Elin efter att ha läst igenom det här. Inlägget kanske försvinner snart...)