Alfie - who, me?

Filmkvällen avslutades med Alfie-remaken med Jude Law. Jag har inte sett den förr, inte heller originalet Fallet Alfie. Men jäklar, den visste var det tog, jag är ju Alfie! Den som vill ligga så länge inga känslor är inblandade, som tror att ingen blir sårad så länge man från början säger att man inte "vill något". Mer. Den som trots allt råkar bli fångad av någon, den som sänker garden och därför såklart blir (be)sviken.

Första delen av filmen, den bekymmerslösa, knulla runt-delen, den har jag ju praktiserat i delar av mitt liv. Och när jag nu såg den på film, i min "på väg ut ur förhållande"-status, så var det ju det livet jag ville leva. Förra gången jag ramlade ur ett förhållande intalade jag mig själv att jag skulle vara singel för resten av livet. Och levde därefter. Ignorerade blygsamma inviter, höll för öronen om någon insinuerade ett intresse för något mer än ett nattligt sällskap. Tills det kom en enveten jävel... Som till slut svek mig på fler sätt än jag trodde var möjligt för mig att bli sviken på. Jag menar, jag klarar mig ju alltid!

Klarade. Nu ligger jag här och försöker tända av på antidepressiva samtidigt som jag hoppas att magkatarrmedicinen ska kicka in.

För att undvika prematura, oönskade tankar på män i min närhet, och vår eventuella gemensamma framtid, försöker jag återigen intala mig själv att jag ska vara singel för resten av livet. Den här gången går det dock inte så bra, för sedan förra gången, för två år sedan, har den där jävla klockan börjat ticka. Aldrig att jag trodde att något så banalt skulle styra mitt liv. Detta problem på längre sikt alltså. På kortare sikt är det Alfie som styr, loving the game: hur fan ska man lyckas hålla sig ifrån att ha sex med någon tillräckligt länge för att inte såra? Jag har alltid använt hud för att komma över förhållanden/känslor, gärna så snabbt som möjligt: dagen efter, inget problem. "Hur många har du egentligen haft sex med på samma dag Alfie?" Ja, du, tre stycken. Men jag har ju förstått att det inte är så man ska bete sig, att folk blir ledsna, sårade...

Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, har ju som sagt fortfarande inget svar på Alfies fråga: Vad är egentligen meningen?

Och svaret känns längre bort ju äldre jag blir.