Jo men nu så

Nu börjar jag känna igen det hela, rummet snurrar och tusen nålar kryper över huvudet, som en på tok för trång mössa. Orden blir felstavade och jag får skriva om dem en och två och tre gånger. Tusen nålar över händerna, båda samtidigt och det är lätt att tänka på hur otrolig kroppen är, att den vet att det ska krypa exakt sådär i både höger och vänster hand, på samma ställe, på samma sätt.

Och tankarna, de smått paranoida, jo, kompisen lät faktiskt som att hon inte alls ville prata när hon ringde nu. Bara ett måste-samtal av... hittar inte ens orden nu. Medkänsla. Motkänsla. Svarar inte när systern ringer, orkar inte prata om jobbiga saker, eller ljuga och säga att allt är bra. Drömde knarkiga drömmar om japaner som åkte skidor på gräs högt upp i luften och över oss, soffor som gungade högt upp mot himlen, mot alla naturlagar, torn som låg högt, högt upp i luften. Luften var helt enkelt temat i natt.

Nä, nu gäller det att hålla kroppen i schack. Duscha och gå ut i solen med något roligt, uppiggande i öronen. Inte låtsas om att du inte kan hålla balansen, kanske bara är bakis, vad vet du? Ladda upp med komedier i soffan, inte surfa mer än 5 minuter i taget. Inte fastna. Måste sluta skriva nu, får läsa om allt och ändra felstavade ord om och om igen, surfa blir srifa, soffan blir soggan.

Tänker ändå att det på något sätt är bra att jag var en äventyrlig ung dam som stoppade i mig lite illegala substanser, att jag har upplevt när hjärnan spelar mig spratt under mer festliga former. Annars hade det här skrämt skiten ur mig.

To be continued.