I can't take this loneliness you've given me

I believe iTunes has a close link to my heart:

Every little bit hurts, every little bit hurts.
Every night I cry, every night I sigh, every night I wonder why
you treat me cold, yet you won't let me go.
every little hurt counts, every little hurt counts,
you say you're coming home, yet you never phone,
leave me all alone, my love is strong for you, I'd do wrong for you.
I can't take this loneliness you've given me.
I can't go on giving my life away.
Oh, come back to me, darling you'll see,
I can give you all the things that you wanted before,
if you will stay with me.
Every little bit hurts, every little bit hurts
To you I'm a toy and you're the boy,
who has to say when i should play.
yet you hurt me, desert me.
Oh, come back to me, darling you'll see,
I can give you everhything that you wanted before.
if you will stay with me.
Every little bit hurts

Ett tag efteråt: Åh, vad nere i skiten jag var. Patetiskt. Nu vill jag ju inte alls att han ska komma tillbaka, och den som har ont är nog mest han...

You left to find reasons not to stay

Så blev det sådär som det blir igen, en av tusentals gamla låtar dyker upp i iTunes-mixen och säger allt som behöver sägas. Och så kollar jag upp bandet och inser att de ska spela på Debaser. Om fyra dagar. Ibland vill man nästan tro på ödet på något sätt.

You say you left to find reasons not to stay
You say you lost yourself somewhere on the way
You say living is easier when I'm around
And you say you need me help to get off the ground

But I'm not gonna go home tonight
I ain't gonna leave 'til I know you'll be alright
But I'm afraid we're searching for things we'll never find
'cause your problems are just like mine they're hard to define

Someday all of this pain may make sense to you
Some say losing it all can bring something new

But I'm not gonna go home tonight
I ain't gonna leave 'til I know we'll be alright
But I'm afraid that you and I are wasting our time
'cause your problems are just like mine
they're hard to define

We're searching for things we'll never find
Your problems are just like mine they're hard define

Some say you have to fall to learn how to fly
Some day we may understand just the reason why
Some day

Gray Brigade på Debaser

Idol-juryn säger fyra saker:
1. Synkroniserad klädsel: Killarna var ju fina i svartvitt men tjejerna såg ju ut som mellanstadieflickor som får hoppa in och köra i pojkarnas band. Hade varit snyggare med genomtänkt klädsel hörrni.
2. Synkroniserad dans: Lite Pipettes-svängda armar och Club Killers-stil på blåsarna så hade det varit riktigt kul att titta på.
3. Battle mellan killarna och tjejerna: Se ovan.
4. Scennärvaro: Alltså, man kan ju inte hålla på att titta ut åt sidorna hela tiden och man sjunger i ett band. Flörta med publiken! Herregud...

Jens Lekman på Kägelbanan

Lykke Li på Pet Sounds bar

Det här var det:
- haussat
- trångt
- hittigt
- sång som lät nästan som inspelad
- branchfolk (och en idol)
- äldre artister (25+) med avundsjuka miner

Det här var det inte:
- lika porrigt som på accelerator

Det här blev jag:
- a little bit, little bit, a little bit in love with Lykke Li

Fräsigt

Inte trodde jag att "fräsigt" var ett ord man skulle få höra 2007, än mindre läsa, och allra minst i DN. Men där står det, och det handlar om den nya gallerian Skrapan: "den senaste i raden av fräsiga Stockholmsgallerior".

Varifrån kommer ordet? Har det någonsin varit just "fräsigt" att använda ordet fräsigt, eller har det alltid varit förbehållet muppar och föräldrar som tror sig vara..."fräsiga"?

Sluta drömma!

Nu har min hjärna gjort det igen. Drömt så att min verklighet förändras.

Inatt var jag helt underbart nykär i Calle Lundell. Och han var det tillbaka. Skitmysigt var det, i drömmen.

Det känns konstigt, för jag har ALDRIG tänkt en sådan tanke om honom i vaket tillstånd, jag har typ aldrig tänkt någonting om honom överhuvudtaget - han har liksom bara funnits där, varit en del av söder-interiören.

Men nu.

Den där förälskelsekänslan sitter kvar, trots att jag är vaken, trots att jag har druckit kaffe och åkt till jobbet. Och nu kommer jag på mig själv med att sitta och googla efter bilder på killen, istället för jobba. Hoppas jag springer på honom snart så att jag rycks bort ur detta drömsta töcken. Det här funkar ju inte!

Jävla hjärna.

Fri som en fågel

Dagens låt i huvudet: Fri som en fågel ur Rasmus på luffen.

Varför?

Har det något att göra med att jag sitter på jobbet, fastän klockan är 09:50 och det är lördag?

Promise and the Monster på Pet Sounds Bar

Det var ett tag sedan jag var på PSB. Nu gör kulörta lampor och fler sittplatser att källarlokalen känns mer som en bar och mindre som en... källare. Och även om lokalen luktar av pissoargel är det ju, som mitt sällskap påpekar, bättre än att det luktar spya.

Promise and the Monster är oklanderlig, lugnt smyger hon sig på med gitarrplock och Stina Nordenstam-sång. Det är inte särskilt troligt att jag köper hennes skiva, men chansen är definitivt aldrig större än just nu, i september; i början på hösten när den fortfarande känns romantisk, krispig och fräsch (till skillnad från rå, kall och mörk) passar lågmäld krypa upp i soffan-musik fint.

Hästpojken på Landet

Bra skit.

Folk vet inte sitt eget bästa

Svenskan skriver om att det inte är så många som tittar på underbara Upp till kamp.

Alternativ rubrik: Folk är idioter.

Jag - en kungsholmare?

Jag vet inte när det började, eller riktigt vad det beror på - det här med min aversion mot Kungsholmen, och människorna som bor där. Kanske är det lattemammorna, som inte tror på gud, men ändå gifte sig i kyrkan, som hade högsta betyg i alla ämnen i skolan, men som knappt kan diskutera politik eller litteratur på mellanstadienivå. Kanske är det parmiddagarna, där man hyllar alliansen och säger "inte för att jag är rasist, men...". Kanske är det kroppsidealen: där männen är några centimeter bredare över axlarna, där kvinnorna puffar upp brösten lite extra, där tänderna är vitare och brännorna gulare. Kanske är det de 35-åriga gubbarna som beställer skumpa på Lokal eller schlagern på Lemon bar, kanske är det bilarna som kör fortare och inte stannar när man vill gå över vägen. Kanske är det människorna som inte går på spelningar för att de gillar bandet, utan för att de "hört att de ska vara bra" (se exemplet nedan ur metro).



Hursomhelst, nu kommer DN och säger och jag är kungsholmare! Eller ja, i alla fall mina kläder. Okej, det är ju bara på andra sidan Västerbron, men det är ju faktiskt på Söder jag bor, make no mistake - härliga, gentrifierade vänstersöder.

Du

Det går inte en dag utan att jag ångrar att jag lät det gå åt helvete.

Att bli kvar

Någon som är kär.
Någon annan som funderar.
Någon som går hem till en annan säng en kväll.
Någon som ljuger och säger att han sovit hos en kompis.
Någon som inte kan se någon annan i ögonen.
Några som bestämmer sig för att göra slut.
Några som ångrar sig.
Någon som ångrar sig igen.
Någon som flyttar ut för att tänka.
Någon annan som blir kvar...

Vive la fête, debaser medis

Foto: Beatrice Törnros

Nej vad jobbigt det kan bli när det egentligen ska vara bra.

Det började redan i kön, eller i icke-kön. Vi kommer från slussen, och får kryssa oss fram mellan midnattsloppetlöpare i röda tröjor för att ta oss till medis. Väl där möts vi av en lång kö, men stärkta av tillförsikt av att stå på listan går vi förbi hela kön. På väg dit möter vi tre kompisar som vi hälsar på, och som blir insläppta. Framför oss hålls dock repet upp strängt markerande, med frasen "ni står inte på listan" ackompanjerande.
"jo" säger vi, lämnar namn och tanten kollar på listan
"jaha, jag trodde ni var med killarna" säger hon, innan hon lyfter på repet.
"ja, vi känner ju dem, men vi står på listan själva"

Ja, för tjejer kan ju inte stå på listan själva, tänkte väl hon. Knäppt.

Det knäppa fortsätter när vi ska köpa lite vin, och efter 10 minuter i kö framför baren får höra att "nä, det kallas service minded" när vi försiktigt försöker påpeka att vi vill ha vin, utan is i glaset.

Sen musken då. Som vi har lärt oss att tycka om med öronen. Men som vi inte tycker om när lönnfeta tyskar intar scenen och beter sig som att de äger den, när det är coola fransk-belgiskan som borde ha äganderätten. Om killarna hade lagt sig ner och spelat hade jag varit nöjd. Icke nu. Synd.

Jag må vara ytlig, men lika lite som Thåströms studiemusiker ökar liveupplevelsen, gör dessa tyskliknande män det för vive la fête. Det funkar inte, för mig i alla fall. Jag blundar, går på utflykter - allt för att inte förknippa musiken jag tycker om med dessa människor jag ogillar. Jobbigt det där.

Efter spelningen händer det som alltid drabbar medis. Muskiken suger och folk flyr som om det brann i lokalen. Vad är det som gör det? Terry beklagade sig en gång över SMK, och hur de inte kunde starta ett dansgolv, tydligen kan inte heller Osaka vs. Tokyo. Kan någon, eller är det lokalens förbannelse?

Sad but true.

Rock'n'roll tar död på mig

Ett tåg kommer lastat

Sitter på ett tåg från Stockholm till Göteborg. Allt är hyfsat lugnt, en treåring försöker prata rent, en 30-åring försöker ge sin polare raggningstips på kodspråk, via mobilen. Ganska lugnt alltså. Ända till Skövde. Där kliver en drös tonåriga Skövdeflickor ombord, som uppenbarligen aldrig åkt tåg innan.

"Var står det var man ska sitta?"

"Var lägger man bagaget?"

"Men du kan sitta var som helst, vi har 35 platser och vi är typ bara 25".

Bara 25.

Och jag med min iPod som har hängt sig. Tålamod, tålamod.

Logiskt?

Jag märker att jag ser ner på folk som nervöst stakar sig när de pratar med mig. Trots att det såklart händer att det är jag som stakar mig nervöst.

Är logiken i detta att jag hatar när jag själv gör det och därmed passar på att störa mig på när andra gör det?

Jag skulle ha träffat psykologen idag, men ställde in. Annars hade jag ju kunnat fråga henne. Om hon hade förstått frågan är ju en annan sak.

Är logiken i detta att jag hatar när jag själv framstår som dum, och därför ser ner på psykologen när hon säger saker som gör att hon framstår som korkad?

Eller är det bara jag som är helt ologisk? Kanske.

En fin på 4:an

På det sista riktiga Popaganda förra våren gled det omkring en kille som jag tyckte mig känna igen, men inte kunde placera. Jag mötte honom vid entrén mellan två regnskurar, han hade dragit på sig plastpåsar över skorna för att inte bli blöt, och nickade igenkännande när vi möttes. Kunde det vara han Kalle J, som jag hade haft lite myspace-kontakter med? Ja, så måste det vara.

Senare, med för många öl innanför t-shirten tog jag mod till mig och gick fram för att snacka lite. Han log. Jag frågade. "Ursäkta, men heter du Kalle?"

"Nei, mitt navn er Erlend" sa han. Och leendet försvann, medan han försökte förklara för puckot (=mig) att han spelade i ett band och bla bla bla.

Och så inser jag att det ju är Herr Öye jag står och pratar med.

Jag har sett honom några gånger i Stockholm i sommar, och han tittar alltid igenkännande, men jag låtsas som ingenting och hoppas att han inte vet varför han känner igen mig...

Hursomhelst, i morse på 4:ans buss satt det en kille som hade samma stil som Erlend, glasögon och kläder alltså, men som var lite yngre, lite längre och hade lite bredare axlar. Jag ville bara klappa honom på det vågiga håret och säga att han var det finaste jag sett på länge.

Men så gör man ju inte. Inte på 4:an.

Det blir dyrt det här

God damn, det blir en dyr höst. Men en bra höst!

DN listar höstens skivsläpp. Vissa, som t.ex. Kate Nash, Architectures in Helsinki, M.I.A, Moneybrother, Hives, Radio Dept, är ju givna, andra är jag mer nyfiken på vad de ska hitta på. Mycket gamla godingar kommer nämligen med nytt, såna som jag lyssnade på på 90-talet (tänk Monster Magnet, Foo Fighters, Petter och annat knäppt), och även om jag inte lyssnar så mycket på dem nu (dvs. inte alls) så måste man ju ändå lyssna när de släpper nytt. Även om det antagligen inte blir köp.

Alltså, min höst-lyssna-lista:

Skivsläpp augusti
Architecture in Helsinki: "Places like this", V2, 15 augusti
M.I.A: "Kala", Playground, 22 augusti
Moneybrother: "Mount Pleasure", 29 augusti
Timo Räisänen: ännu ingen titel, 29 augusti
Manu Chao: ännu ingen titel, Warner, 31 augusti

Skivsläpp september
Jens Lekman; "Night falls over Kortedala", Border, 5 september
Eve: "Here I am", Universal, 10 september
Mars Volta: ännu ingen titel, Universal, 10 september
Kanye West: "Graduation", Universal, 12 september
50 Cent: "Curtis", Universal, 12 september
Animal Collective: "Strawberry jam", Playground, 12 september
Radio Dept: ännu ingen titel, Border, 12 september
Menomena: "Friends and foe", V2, 12 september
The Go! Team: "Proof of youth", V2, 12 september
Nelly: ännu ingen titel, Universal, 19 september
Stars: "In our bedroom after the war", V2, 19 september
Ian Brown: "The world is yours", Universal, 24 september
PJ Harvey: "White chalk", Universal, 26 september
José González: "In our nature", Playground, 26 september
New Young Pony Club: "Club 24", Universal, 27 september
Foo Fighters:"Echoes, silence, patience and grace", BMG, september
Kate Nash: "Made of bricks", Universal, september
Irene: ännu ingen titel, Border, september

Skivsläpp oktober
Hives: ännu ingen titel, Universal, 10 oktober
Kent: "Tillbaka till samtiden", Sony BMG, 17 oktober
Christian Kjellvander: "I saw her from here/ I saw here from her", V2, oktober
Nicolai Dunger: "Nicollide and the Carmic Retrebution", EMI, oktober
Petter: ännu ingen titel, Universal, oktober
Radio Dept: ännu ingen titel, Border, oktober

Skivsläpp november
Monster Magnet: "4-way Diablo", Playground, 2 november
Sambassadeur, ännu ingen titel, Border, november

Utan datum under hösten
Franke, ännu ingen titel, Border, höst
Kristian Anttila, ännu ingen titel, Border, höst
Iron & Wine: "Shepherds dog", Border, höst
Vashti Bunyan: "Some things just stick in your mind", Border, höst