Ensamma män i Hornstull

Tog det lugnt igår, Ebba och Didrik hemma hos Johanna (underbart!), sedan vidare till ett svinkallt och myggtätt (men ganska folktomt) Street* och ett glas rosé i kvällsolen. Där dök knäppgök nummer 1 upp. En ensam svartklädd man i 30-40-årsåldern som satte sig mittemot oss och fällde kommentarer, omväxlande på engelska och svenska. Full eller påtänd - svårt att avgöra. Gick vidare till ungdomsgården Embargo för en drink**. Där stod knäppgök nummer 2 och pratade med alla som ville och inte ville, inklusive stackars bartendern. Samtidigt rörde sig knäppgök 3 och 4 utanför fönstret, vinglade runt och fällde kommentarer hit och dit. På Judith och Bertil brukar det också alltid finnas ensamma sökare...

Vad är det med dessa ensamma, onyktra män som går runt och pratar med allt och alla? Är det som många säger, att män har så små nätverk, att när det t.ex. tar slut i ett förhållande har de inga vänner som hör av sig längre? Och då super de till själva, och går ut för att "träffa folk"? Verkar vara en given väg in i alkoholismen... Samtidigt känns det ju inte som någon bra idé att be dem ta sig i kragen när man träffar dem i det där tillståndet...

* De spelade hela Smashing Pumpkins Adore på Street, så bra skiva! Försökte hitta den när jag kom hem, men jag måste ha blivit av med den någonstans, någongång...

** Den där drinken på Embargo var inte så god, men det var det i alla fall krut i den, märkte jag när jag kom hem. Typiskt.

Stackars Hultsfred

Jag snor Anders Nunstedts rubrik. Alla sågar årets Hultsfredsfestival. Ego-sidan av mig är glad, eftersom jag valde att inte åka dit och uppenbarligen inte missade något. Den mer medkännande sidan av mig tycker bara synd om alla människor som lagt ner blod, svett och tårar, och ett år av sina liv på detta, som mediasverige nu kallar fiasko. Vill inte ens tänka på hur jag hade reagerat i samma situation...

Strage dominerar hultsfredsbevakningen

Min intentioner att hålla mig borta från hultsfredsrapporteringarna har misslyckats. Å andra sidan har tidningar och tv inte gjort något för att få mig att ångra att jag stannade hemma.

I stort sett alla rapporterar om glest i publikleden och kalla nätter, vilket ju inte känns så lockande. Att artistbokningarna lämnar mycket att önska verkar också de flesta vara överens om.

De stora tidningarna har alla utsett bloggare som rapporterar från festivalen. Nivån rör sig från totalt ointressant i Aftonbladet, totalt ouppdaterat i DN (kom igen, två inlägg om dagen räcker inte för ett tredagarsevenemang) till "kolla alla kändisar jag hänger med"-bilder i svenskan och småroliga "inifrån pressområdet"-inlägg i Expressen. De två senare får godkänt, men de kan ändå inte mäta sig med Fredrik Strages roliga och träffsäkra analyser av artister och evenemang. Beskrivningen av Lalehs konsert är verkligen mitt i prick:

"Laleh fyller lyssnaren med tre känslor: irritation, panikångest och slutligen självförakt, eftersom man får dåligt samvete av att ogilla en artist som uppenbarligen är genomsympatisk."

Kan man förvänta sig samma kvalitet av bloggar, som av redaktionellt material? Nej, kanske inte. Men frågan är vad bloggarna egentligen vill tillföra. För mig tillför de faktiskt ingenting...

Tillägg: Expressens Anders Nunstedt la sista dagen, i ren och skär Pet Shop Boys-yra, in en extra växel och vann bloggracet med bred marginal.

Knäckt av frukt

Min första tolkning (banan=frukt) av den här rubriken i Aftonbladet säger väl något om vilken nivå jag förväntar mig av den tidningen: när de oftast bara skriver om skit tar jag dem inte på allvar när de väl vill vara seriösa...

Poptanten

Alltså, jag har försökt lite, men jag KAN inte gilla techno och house. Och det får mig att känna mig gammal. Kommer det att finnas en tid när orden poptjej och poppojke inte finns längre, när poptant och popfarbror är skällsorden som ersatt? I så fall är jag en sån. Poptant. En jävla svennepoptant. Suck.

En påse popcorn?

Dagens första livstecken från F i Hultsfred är ett sms kl 14:17:

Jag mår som en påse popcorn. Puss

Vad betyder det? Hur mår en påse popcorn? Luftigt? Salt? Jag förstår inte...

Krapula

När jag var 19 år var jag i Frankrike ett tag, där träffade jag Sara, världens sötaste lilla finlandssvenska. Sara försökte lära mig en del finska (antagligen när jag var på mitt fylle-logiska "jag vill lära mig alla språk i hela världen"-humör). Ett av de få ord som finns kvar i mitt minne idag är krapula. Krapula betyder bakfylla. Så himla bra ord. Bakfylla låter ju lite småmysigt, men krapula: där snackar vi brutalt.

Hursomhelst, bakfull är just hur jag känner mig. Och trött.

Uppdatering: nu är jag nog det tröttaste som går i ett par skor. Har testat följande för att bli av med tröttheten: glass, gå hem från jobbet, promenera i solen, dricka vatten. Inget funkade. Men jag är inte sovtrött, för jag är stirrig samtidigt. Så vad gör man då? Kan ju inte gå ut och sitta där och gäspa konstant...

Firmafest

Vad är en festival i Småland jämfört med en firmafest i Rålis? Partytält med discoboll, iPod-stereo kopplad till ett bilbatteri, krispig Genesis (och annan pappamusik) på högsta volym, brännboll, kubb, billigt vin och öl... Allt i sällskap av människor jag endast har en sak gemensamt med: vi råkar jobba ihop.

Efter att ha promenerat en timme dit började jag med att dricka vatten. När jag sedan gick över till vin fick jag kommentaren: "jaha, när du drack vatten så tänkte jag att hon är säkert gravid, höhö". Kallt som satan, blåste och höll på. Det roligaste som hände var när den mest nyanställde höll på att slakta hela sitt brännbollslag genom att - i stället för att slå iväg bollen - lyckades kasta brännbollracket, snuddande nära hela kön efter honom, rakt in i buskarna lååångt bort.

Behöver jag säga att jag inte stannade så länge?

Tillägg: Åh nej, största skämskudden tack, det är någon som har filmat festen (som tur är efter att jag hade gått). Folk (=chefer) dansar i ring och folk (=äldre män) dansar på tok för nära folk (=yngre kvinnor). Shit, va jobbigt, som att se sina föräldrar fulla när man själv är nykter.

Juvenil demens?

Meh! Åkte till jobbet extra tidigt idag, halv åtta, för att vara med på ett möte kl 9. Och så glömmer jag bort att gå på mötet!

Inte så Hultsfred-sugen längre

Vi hade nattgäst inatt, Pippe mellanlandade i vår soffa på väg till Hultsfred. I dag forsätter han och F dit. Pyttelite avis kanske, men efter att ha vaknat upp till 11 grader och regn är inte Hultsfred-suget så stort längre...

Hultan

Jag är uppvuxen två mil från Hultsfred. Varje sommar under min prepubertala barndom fick jag smakprov av det dekadenta leverne som pågick så nära, men ändå så långt borta. Vi stod nere vid "stora vägen" och tittade på punkarna som åkte förbi, folkvagnsbussarna som stannade på macken och tankade. För de som har växt upp i städer med fler än 2000 invånare kanske det är svårt att förstå, men det var sjukt spännande det där, även om jag hör hur menlöst det låter nu.

1994 åkte jag, inte fyllda 15, till festivalen för första gången. Jag hade inte ens vågat tänka tanken att mina föräldrar skulle låta mig åka, men när min kompis Sara ville hänga på sina något äldre kusiner, var mitt deltagande (duktiga lilla jag) villkoret för att hennes föräldrar skulle släppa iväg henne. Så vi åkte. Och jag upptäckte musik på riktigt; Blur, Eggstone, Brainpool och Cardigans minns jag. Oasis och Verve missade jag*. Som lantsortstös klarade jag inte riktigt av det där med att skilja på folk jag kände och folk jag bara sett på tv, vilket en ung Dogge fick erfara. Men han hälsade i alla fall tillbaka...

Åren gick och kompisarna byttes ut. Något år, minns inte vilket, togs beslutet att flytta festivalen från mörka augusti till ljusa juni. Och sedan dess har det funnits där - suget i magen som kommer som ett brev på posten så snart träden har slagit ut. Hultsfredssuget, festivalsuget.

Jag har inte varit där sedan 1999, men jag är fortfarande inte blivit av med abstinensen. På onsdag kommer en av F:s kompisar från Norrland, på torsdag fortsätter de tillsammans till Hultsfred. Och fastän jag vet att jag skulle känna mig jävligt fel, dricka för mycket, kanske inte ha någon att hänga med när F jobbar och inte ens är särskilt sugen på banden finns det där. Suget.

Så nu gör jag nog bäst i att hålla mig borta från alla tidningar och internet fram tills på måndag eller tisdag. Hmm, det kommer inte att bli lätt. Jag får för mig själv mumla mantrat "Accelerator-Arvika-Way out west". "Accelerator-Arvika-Way out west".

*När jag kollar på bandlistan så här i efterhand inser jag att jag missade (alternativt inte minns) hur mycket bra som helst - som tur är hann jag väl ikapp ganska bra under de följande åren. Men ändå - det var ett hopp från E-type och Absolute music till Blur. Det bästa jag hade lyssnat på dittills var mors och fars gamla Beatles- och Simon and Garfunkel-skivor, och de var inte många...

Vem vill bli uppringd?

Utanför mitt rum på jobbet har jag en liten white board-tavla. Där har någon skrivit

Ring mig!

Vem är någon? Ingen vet...

Uppdatering: nu har det snart gått ett dygn, och trots att jag har frågat alla jag kan komma på har ingen gett sig till känna. Är det ett bus kanske?

Tre dagar efteråt: fortfarande har ingen gett sig till känna. Lite konstigt, om man vill att någon ska ringa, och den personen (=jag) inte ringer, då hör man väl av sig? I och för sig upphör aldrig människorna här att förvåna mig...

Sprittande blått

Det spritter i benen, spritter i huvudet, spritter i ögonen, är det sommaren som är här nu? Kan det inte lugna ner sig tills jag kommer hem från jobbet? Spritt och koncentration passar inte så bra ihop.

Vaknade upp i en blå värld, inte blå som i Pripps värld, utan blå som i en jazz-värld.

Algerisk

Jag trodde att jag hade besegrat allergin i år. Att jag kanske hade upplevt det där som folk brukar kalla "allergin blir bättre med åren". Började för säkerhets skull i april med tabletter och ögondroppar. Bra så - har gått omkring helt oberörd när folk omkring mig nyst och snörvlat. Efter en halv dag i Göteborg nu i helgen började jag dock undra om jag kanske var allergisk - mot just Göteborg. Började nysa så förskräckligt. Trots att vi satt ute på en brygga, där pollen brukar lägga sig på vattnet och flyta, istället för att sätta sig i ögon/näsa/hals och klia.

Åter i Stockholm kan jag dock konstatera, trots dubbla doser tabletter och ett tillskott av nässpray, att kliet är kvar. Attans.

Choklad (okunnighet i tidningsvärlden)

Jag gillar DN för det mesta, men ibland kommer lågvattenmärken och drar ner tidningen i kvällstidningsklass. Aktuellt exempel med anledning av en rapport från Livsmedelsverket, där både DN och svenskan verkar har tagit TT-texten rakt av:

Mörk choklad lika dålig som ljus
...
Möjligen får verket också landets älskare av mörk choklad att rycka till. Även tolv olika märken mörk choklad, samt tre vardera av mjölkchoklad och vit choklad analyseras. Och i energivärde får mörk choklad bara knappt stryk av vit.

- Energi räknar man ju ut på hur mycket fett och protein chokladen innehåller. Vi på Livsmedelsverket har vetat om det här länge, men det är väl viktigt för allmänheten att veta att mörk choklad innehåller lika mycket energi, säger Arnemo.

Vaddå "lika dålig"? Vem har påstått att mörk choklad innehåller mindre energi än ljusare sorter? Ingen som jag har hört talas om i alla fall. Däremot innehåller ju mörk choklad högre halt av det beroendeframkallande fenyletylaminet, vilket gör att man kanske nöjer sig med mindre. Jag tror i alla fall att många har lättare att sätta i sig en 100-grams mjölkchokladkaka, än en lika stor kaka mörk choklad. Summa sumarum - bättre att äta mörk choklad eftersom du då äter mindre mängd.

Och då har vi inte ens nämnt alla gynnsamma ämnen som finns i kakaon, och därmed i högre halt i mörk choklad: flavonerna, som skyddar mot hjärtkärlsjukdomar och blodproppar; flavoniderna, som sänker blodtrycket och verkar antiinflammatoriskt; magnesiumet, som många har brist på; antioxidanterna som skyddar mot bl.a. cancer.

Och så de där studierna som visar att chokladens antioxidanter, flavonider och flavoner till stor del "försvinner" när chokladen konsumeras tillsammans med mjölk (t.ex. i mjölkchoklad). Detta kan man läsa mer om i en artikel i... DN(!).

Och vem litar för övrigt på Livsmedelsverket längre - har de inte gjort bort sig några gånger för mycket nu?

1:a klass

Åker tåg i första klass från Göteborg till Sthlm. Det är varmt, alldeles för varmt. Vi är försenade, minst en halvtimme. Folk pratar oavbrutet om svenskhet, stockholmskhet, bla bla bla. Jag jobbar - inte, men jag borde.


Jag är missnöjd med att första klass inte ens kan kan erbjuda luftkonditionering, men skäms så fort jag kommer att tänka på stackarna i andra klass. Är det varmt i första klass är det troligtvis bastu där, längre bak i tåget. Så nu svettas jag vidare i tysthet. Svettas och skäms, och tackar min omtänktsamma pojkvän som bokade in mig i första klass.

1:a klassens hetta

Åker tåg i första klass från Göteborg till Sthlm. Det är varmt, alldeles för varmt. Misstänker att min helgvistelse på fyrstjärnigt hotell med AC:n inställd på 18,5 grader har minskat min tolerans för värme inomhus. Vi är försenade, minst en halvtimme. Folk pratar oavbrutet om svenskhet, stockholmskhet, bla bla bla. Jag jobbar - inte, men jag borde.

Jag är missnöjd med att första klass inte ens kan kan erbjuda luftkonditionering, men skäms så fort jag kommer att tänka på stackarna i andra klass. Är det varmt i första klass är det troligtvis bastu där, längre bak i tåget. Så nu svettas jag vidare i tysthet. Svettas och skäms, och tackar min omtänktsamma pojkvän som bokade in mig i första klass.

How did I get here?

Ruset som i springet eller som i fullis?

Har ju länge känt att jag är på väg in i svenneträsket ordentligt, men nu har jag gjort min mandomsprov (eller mödomsprov eller vad man ska säga): jag har sprungit vårruset. Med några av mina få kvinnliga kollegor. I mina svindyra skor med rosa detaljer. Och fått en medalj med rosa band, och en rosa yogamatta, och något rosa plastband, och... kom igen! Hur mycket rosa kan en person över 9 år stå ut med? Var det någon som tänkte, eller var det bara, som vanligt, en massa människor som inte tänkte alls?

Däremot kan jag ju inte låta bli att vara fett stolt över att jag sprang på 25 minuter. Det var fort för att vara jag, tycker jag. Nu ska jag bara ta itu med blåsan under vänster hålfot, och morgondagens träningsvärk.

Tiden finns inte