Hultan

Jag är uppvuxen två mil från Hultsfred. Varje sommar under min prepubertala barndom fick jag smakprov av det dekadenta leverne som pågick så nära, men ändå så långt borta. Vi stod nere vid "stora vägen" och tittade på punkarna som åkte förbi, folkvagnsbussarna som stannade på macken och tankade. För de som har växt upp i städer med fler än 2000 invånare kanske det är svårt att förstå, men det var sjukt spännande det där, även om jag hör hur menlöst det låter nu.

1994 åkte jag, inte fyllda 15, till festivalen för första gången. Jag hade inte ens vågat tänka tanken att mina föräldrar skulle låta mig åka, men när min kompis Sara ville hänga på sina något äldre kusiner, var mitt deltagande (duktiga lilla jag) villkoret för att hennes föräldrar skulle släppa iväg henne. Så vi åkte. Och jag upptäckte musik på riktigt; Blur, Eggstone, Brainpool och Cardigans minns jag. Oasis och Verve missade jag*. Som lantsortstös klarade jag inte riktigt av det där med att skilja på folk jag kände och folk jag bara sett på tv, vilket en ung Dogge fick erfara. Men han hälsade i alla fall tillbaka...

Åren gick och kompisarna byttes ut. Något år, minns inte vilket, togs beslutet att flytta festivalen från mörka augusti till ljusa juni. Och sedan dess har det funnits där - suget i magen som kommer som ett brev på posten så snart träden har slagit ut. Hultsfredssuget, festivalsuget.

Jag har inte varit där sedan 1999, men jag är fortfarande inte blivit av med abstinensen. På onsdag kommer en av F:s kompisar från Norrland, på torsdag fortsätter de tillsammans till Hultsfred. Och fastän jag vet att jag skulle känna mig jävligt fel, dricka för mycket, kanske inte ha någon att hänga med när F jobbar och inte ens är särskilt sugen på banden finns det där. Suget.

Så nu gör jag nog bäst i att hålla mig borta från alla tidningar och internet fram tills på måndag eller tisdag. Hmm, det kommer inte att bli lätt. Jag får för mig själv mumla mantrat "Accelerator-Arvika-Way out west". "Accelerator-Arvika-Way out west".

*När jag kollar på bandlistan så här i efterhand inser jag att jag missade (alternativt inte minns) hur mycket bra som helst - som tur är hann jag väl ikapp ganska bra under de följande åren. Men ändå - det var ett hopp från E-type och Absolute music till Blur. Det bästa jag hade lyssnat på dittills var mors och fars gamla Beatles- och Simon and Garfunkel-skivor, och de var inte många...