...över ett år sedan vi sågs, och då bor vi ändå på samma lilla ö. Ofattbart. Är det så här det ska vara, ska vi aldrig ses mer? Jag saknar dig hemskt mycket, min bästa vän saknar jag, varje dag. Vill jag säga. Men jag törs inte.
Förra vintern, när jag gick omkring och var förvirrad över vad jag höll på mig, och alla böcker/filmer/låtar var emot mig, tog hans parti, alla hade blivit lämnade, ingen som lämnat. Utom en, som jag inte ens tycker om, såklart, men en kväll kom den där låten upp i mitt huvud, den enda som bevisade att någon i populärkulturens historia hade upplevt detsamma som jag:
i painted a picture of you
your soul was red, and your mind was blue
destiny laid a light on my creation
this dream i had made
a slave of my passion
reality was always too far away
and we were happy
until it came too close one day
all of a sudden i faced
the truth of my dream
my love had only been a picture a scene
i suppose i needed too believe
didn't want too see
you had never been close to me
im sorry, this illusion
has caused you a lot of pain
and i have no solution
i'll try to never be back again
i'm sorry
yes i painted a picture of youmy dream was a lie
and the lie became truth
reality held it's breath too long
it's disgusting what dreams can do
Så typiskt på något sätt, att den enda låten som berörde min sida av det hela är lika dassig som det jag gjorde...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar