Laakso 2006 och 2007 (Foto: Pauline Benthede)
Tid för dagens första vitt vin + is + citron + ramlösa i plastglas á 60 kr. Under tiden som jag suger i mig den börjar barnen välla in. Det är en och annan popmänniska modell äldre som har valt att ta med sig sina knoddar, om man säger så. Får gosa med urgulliga 1-åringar, så inte mig emot. Men sedan är det dags för dem att gå och lägga sig, och för oss att fortsätta festivalandet.
Sena ersättarna Laakso spelar på samma scen som förra året, när de invigde festivalen. Utan uniformer den här gången, men däremot med Jari Haapalainen.
Det är så mäktigt när publiken fyller i så att Markus inte ens behöver sjunga. Det är så himla kul att det här bandet äntligen har slagit igenom, det är de så värda. Så jag står bara och ler. Som en stolt mamma, av någon anledning - det är jag ju inte alls. Och när Shout out louds-Adam går inte och tar Peter Jöback (och Nicolai Dungers) roll i Italy vs. Helsinki, och gör det 10 gånger bättre än man någonsin vågat gissa, då får jag gåshud. Tänk att det är samma Adam som för några år sedan stod på Blekingskas demogala och var osäker på om han kunde sjunga. Fast det kanske inte är samma person längre i och för sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar