Foto: Pauline Benthede (Hey Willpower) och Max Adolfsson (TTA)
Drar med lite folk bort till Hey Willpower och dansar benen av mig. Det är synkroniserad dans och matchande tights och linnen, och det gör mig så glad, så glad. Ungefär motsatsen till kvällens "jaså", TTA, som kör samma minishow som på Accelerator.
Då kände jag mig som en åskådare till ett konstprojekt, nu känner jag ingenting.
Känner mig på tok för snurrig och bestämmer mig för att gå hem. Får sällskap av F, och de 2o minuter det tar att gå hem spendares vilt diskuterandes om huruvida TTA:s nonchalans gentemot kontrakt m.m. är ett tecken i tiden, på vårt allt mer egocentriska samhälle, eller ej (tydligen ledde deras korta spelning till att konserten efter fick börja för tidigt, för att inte trycket framför scenen skulle bli för stort). Jag drev den förstnämnda tesen. I efterhand ångrar jag mig, musiker, i alla fall de som går att kalla "artister" eller "stjärnor" (till skillnad från de som spelar i musikskoleband) har nog alltid varit egocentriska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar