Damn börjar konserten med att spela hårdrock. Sedan kommer världens bästa Mapei in. Och sedan Jason, iklädd blå pyjamas.
Det är synkroniserad dans och det svänger ordentlitg. Det här är inte musik jag lyssnar på i vanliga fall. Jag står inte ut med funk. Har svårt för soul. Men på något sätt lyckas det här gänget balansera på rätt sida av den fina linjen mellan bra och för mycket. Jag klappar till och med i takt då och då, det händer mycket, mycket sällan. I nyktert tillstånd dessutom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar