Parksommar i Gamleby

Sommaren 1985, Gamleby folkets park. Mormor och morfar hade tagit oss på överskningsresa. Det är Herreys och Solstollarna, jag minns gräs, stenlagda trappsteg och att de kristna pojkarna med amerikansk look (som jag fem år gammal i och för sig uppfattade som farbröder) sprang genom en spegelram när de sjöng "Mirror, mirror on the wall".

Sommaren 2007, Gamleby folkets park. Det är Parksommar och utsikten bakom scenen tar andan ur en. Scenen ligger längst ner i ett stup, som skapar en naturlig amfiteater, även om några av de stenlagda trappstegen som jag minns från 22 år tidigare har ersatts av robusta träbänkar. På något sätt har jag lyckats få hela familjen i släptåg. I förväg har jag varit rädd för att jag ska känna mig obekväm, skämmas över dem, inte kunna uppleva fullt ut eftersom jag står och oroar mig för att de inte trivs. Om man känner min historia vet man varför jag är orolig för detta, trots att det inte är helt normalt för en 27-åring.

Syster och far får lyssna på Säkert! i min iPod och båda två gör det där klassiska, som man ser på film, när folk som lyssnar på musik i hörlurar skriker när de ska säga något. Konstigt nog fnissar jag bara lite för mig själv när det händer. Jag skäms inte alls särskilt mycket över dem.
Min syster ler lite åt Filippa Bark, och jag vet inte om hon förstår hur lik Filippa Bark är henne, att det är såna som min syster som Filippa Bark ska föreställa. I så fall märks det inte.

Säkert! är en riktig fullträff. Jag älskar det, hela familjen älskar det. Annika strålar och växer på scenen för varje minut som går. Hon sjunger en del falskt, men det gör inte så mycket. Däremot lämnar hennes duettpartners (medlemmar i bandet) mycket att önska. Lite synd, kunde inte Anders eller Salem ställt upp? Hursomhelst, det är snabbt glömt. Hon spelar tre låtar som jag inte har hört förut, en påminner väldigt mycket om en Jakob Hellman-låt, men det låter bra (kanske just därför).

Salem har jag inte höga förväntningar på, jag gillar vissa av hans låtar, men har väldigt svårt för soundet, det syntiga, grooviga. Jag trodde att skivan var taffligt mixad, men när man hör det live låter det ju som att det är en tanke bakom. Och ibland drar han iväg i jam som närmast passar på obskyra jazzklubbar, om ens där. Sätt honom i händerna på Jari eller Yttling, annars får det vara.

Moneybrother har ju en hög lägstanivå, men helt ärligt: utan Brobacke blir det inte detsamma. Något saknas: det ser tomt ut på scenen och det låter tomt i mina öron. Efter 40 minuter börjar sällskapet gäspa, så vi traskar iväg till bilen, även om vi troligtvis bara har sett halva konserten.

På väg tillbaka till stugan ser vi rävar och rådjur, och det är så där mörkt som det aldrig blir i närheten av Stockholm.