Åkte hem till ett sommartomt Lund, duschade och bytte om, satte mig på Pågatåget in till Malmö och KB, där Accelerator The Big One skulle äga rum. Jag såg, och blev kär i, Moldy Peaches, men själva huvudsyftet med att åka dit, själv, och i stadier av trötthet som för mig är förödande, var ju ändå att se The Strokes. Jag minns att jag fotade Julian, att han blev sur och satte upp långfingret i linsen. Jag minns att jag ringde N, som var i England, och att han efteråt berättade att han trodde att jag ringde och spelade upp en skiva, så bra lät det. Jag minns att jag pratade med den blyge basisten när det bara var banden och mina taximedresenärer (som vägrade åka hem) som var kvar i lokalen. Jag minns att Fab hade brutit armen, var nyrakad och försökte ragga upp en svensk tjej, men blev dumpad.
Foto: Tuben Persson
Sex år senare står jag alltså i allhuset och lyssnar på ett band som på många sätt låter precis som Strokes lät då, för sex år sedan. Och på många sätt får det mig att känna likadant, jag kan inte stå still och känner smilbanden dras mot öronen. Men - det har ju faktiskt gått sex år. Och de har ju ingen Julian. Det är inget fel på sångaren. Men han är ingen Julian. Så efter 4-5 låtar bestämmer vi oss för att gå vidare, vi har stannat tillräckligt länge för att vara nöjda, men vill inte stanna så länge att vi tröttnar. Ut i solen igen alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar