Foto: Max Adolfsson (Nouvelle Vague) och Petter Brandt (Scissor Sisters)
Scissor Sisters är väl ett sådant där band som måste ses, även om man, som jag, har ytterst svårt för falsettsång. Börjar hursomhelst med ett besök hos Nouvelle Vague, som tyvärr känns ytterst tråkiga och sega. Vilket i och för sig kan bero på att den stora festivalrastlösheten nu slagit till ordentligt, jag ger dem inte ens en låt innan jag går vidare till Scissor Sisters.
På stora scenen är det stora kliv och gester, Jake stegar runt på ett sätt som får honom att se tre meter lång ut, eller om det är scenen som har krymt kanske... Jag försöker komma upp på balkongen, men inget "vet" hur man ska komma dit, och på jakten lyckas någon armbåga mig på näsan, med ett ordentligt knak som följd, så mitt humör när jag väl kommer upp dit är inte det bästa.
Väl uppe på balkongen möts jag dessutom av 50-åriga tanter i klackar och deras 50-åriga män med ölkagge, samt 20-åriga big brother-typer med combat-mönstrade shorts. Jag undrar om de här, uppenbarligen lokala förmågorna, vet vad Scissor Sisters handlar om. Jag gissar att de inte gör det. Får mig i alla fall en ordentlig titt på bandet, och de ska ju, som sagt, ses, så det är ändå en ganska nöjd person som stegar ner från balkongen efter några låtar, tillbaka till Nouvelle Vague, som ska få en chans till. Och nu jävlar svänger det, och folk har kommit igång ordentligt. Smilbanden får dra ut sig lite till, innan jäspningarna till slut tar över, och jag beger mig hemåt. Delar taxi med två lokala nissar, vilket ju är billigt och bra. Vaknar vid halvfemsnåret av att mina rumskamrater kommer hem och bestämmer sig för att jag ska vakna. Well, well, är det festival så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar