Slagsmålsklubben och Patrick Wolf

Foto: Petter Brandt (SMK) och Beatrice Törnros (Patrick Wolf)

Traskar tillbaka till Arvika och passar på att handla lite på Willy's inför morgondagens bilresa hem. Sjukt billigt godis!

Sätter mig och bloggar, F jobbar, och sedan blir det nappie. Klockan 18 är bord bokat på Olssons brygga, och vi går dit. Äter en okej tomatpasta med quornfilé. God färsk pasta, men tyvärr totalt såsindränkt, smaklös "parmesan" och frågetecken inför garnityret (färsk rosmarin).

På med hela regnstället och gummistövlar och iväg i taxi. Enligt uppgift ser jag ut som en sån som tömmer bajamajor. Tack för den.

Tittar en stund på SMK från balkongen. Folk hoppar, vilket i och för sig är kul, men eftersom jag är mycket skeptisk till konstruktionens hållfasthet tar jag mig ner till säker mark - om än regnmjuk sådan (den vanligaste kommentaren om känslan av att gå på presseningarna som lagts ut där: "det känns som att gå på bajs". Den mest intressanta kommentaren: "jag tycker att det känns som att gå på en jättestor penis")

Väntar på att Patrick Wolf ska spela i tältet. Slås återigen av hur hängiven publiken är, de kan alla texter, de skriker att de vill göra snuskiga saker med honom, folk kläms, som på pojkbandens tid alltså.

Det är stor underhållning, även om jag ibland blir lite sådär generad, som jag blev på Lykke Li, på Accelerator. Hon var porrig, här strippas det. Både skjorta och lederhosen på bilden ovan åker av (nästan). En naken rumpa här, nästan hela paketet där.

Men det där med ljudet. Patricks fiol hörs knappt alls, och när han sjunger kommer små luftpuffar hela tiden, fast man egentligen vill att det ska vara Frank Sinatra-krispigt ljud, kanske till och med lite eko. Men ingen annan i tältet verkar bryr sig, så jag försöker att göra detsamma (inte bry mig alltså).

På väg tillbaka pratar vi om hur skönt det ändå är att kunna gå omkring så här i gummistövlar och regnkläder, att man har blivit så gammal att man inte behöver bry sig. Då - som en blixt från klar himmel, kommentaren "leg på dig tack". "Va? Jag är 27 år. Men okej." Och visar upp det lilla körkortet, som är så gammalt att det snart måste förnyas "Förlåt, eller grattis kanske" säger vakten med illa dold förlägenhet.

En öl till, en regnjackehuva fylld med regnvatten, sedan hem, via Magic Numbers. Arvika 2007 är slut. Tack och hej.