Resten av Accelerator-lördagen

Foto: Petter Brandt (José, Junior Boys, Jamie T, Rufus) och Pauline Benthede (Jens)

Efter fredagens trötthetsupplevelse blev det mer öl på lördagen (det enda som kan hålla mig pigg och vaken är alkohol i onyttigt stora mängder...). Det blev alltså ett väldans springande mellan bar och scener, fragment av José Gonzales, Junior Boys, Jens Lekman (vad gammal han har blivit!), Jamie T (favvo), Rufus Wainright och sedan köande in till Lykke Li och Tough Alliance.


Foto: Petter Brandt

Lykke Li var bra, som alla sagt, men gud så hon åmade sig och höll på, jag rodnade och kunde nästan inte titta, än mindre fota. Hon hade dessutom rullat upp sin klänning så att den skulle bli kortare, och på slutet av spelningen stack knuten fram som en penis. Inte så tjusigt... Det var nog sista gången jag stod längst fram på en konsert med Lykke Li, men hon får gärna bo i min iPod.


Foto: Petter Brandt

Tough Alliance kändes som roliga timmen på mellanstadiet, när några av de kaxigare killarna gick fram och mimade och spelade luftgitarr. Med skillnaden att de här små liven har gjort musiken själva, och antagligen bestämt hur bakgrundsfilmen ska se ut. Men så kändes det inte just då. Halvvägs in i "konserten" kommer jag på mig själv med att känna mig som åskådare till performance-konst, där publik och artister är en del av showen. Publiken som är så peppade att kravallstaketet håller på att åka all världens väg, men ändå kastar snusdosor och vattenflaskor på sina idoler. Märkligt.

Tycker synd om mina Uppsala-vänner som skulle hem med sista bussen och skippade slutet med Rufus, Studio och Bright Eyes för att se TTA, och sedan var tvungna att gå innan de ens börjat. Tycker mest synd om Ida som hade låst in sina grejer på centralen, och inte kunde hämta ut dem eftersom centralen var låst. Hon fick sova på min soffa.

Anekdot 1: Roligast och märkligast på lördagen var ändå den vilsne svenske skådespelare som stod i ett hörn backstage och stirrade in i en tältduk, iförd sin svarta Dramaten-jacka, med arbetsgivarens namn tryckt över hela ryggen. Jag tyckte han såg så ensam ut, så jag gick fram för att konversera lite, frågade om han hade sett något bra, varpå han stammande svarade "nej, alltså, bara han José González eller vad han heter, alltså, jag väntar bara på min kompis, alltså, sen ska vi gå..." När jag sedan pekar på en kille som kommer ut från toaletten, som jag gissar är hans kompis, pressar han fram "nej, det är inte han", varpå han SPRINGER ifrån mig, åt motsatt håll från toaletterna, där hans kompis alltså är. Men man måste ju förstå, jag ser ju ganska farlig ut...

Anekdot 2: Stod bakom sångaren i Junior Boys i toalettkön. Hans chockade blick när kille efter kille gick in på toaletten (utan att någon kom ut) var obetalbar. Jag förklarade för stackarn att det var en pissoar han stod utanför, inte någon vanligt bajamaja...