Ida Maria

Foto: Pauline Benthede

På lördagen börjar folk bli ordentligt slitna. Vi tar en shopping-runda i Arvika, vilket såklart inte resulterar i ett enda inköp. Inte heller får vi i oss någon lunch, eftersom det enda bra stället har en kö som liknar en nattklubbsdito.

Jag traskar iväg till området för att se Ida Maria, och är svettig innan jag kommer fram, det känns som åskväder och mycket riktigt, snart börjar det droppa.

In under tak för att titta på spelningen. Det är mycket folk, men det är svårt att bedöma om det beror på regnet eller ej.

Ida Marias röst är... rivig. Jag trodde aldrig att jag skulle se mig själv skriva det ordet, men jag hittar inget bättre. Jag har aldrig klarat av blues, som musikstil, men jag måste ändå säga att Ida Maria är den jazz/blues/rock-sångerska som Sverige (och Norge) länge saknat. Jag skulle vilja tussa ihop henne med Jonas Kullhammar, Torbjörn Zetterberg och Goran Kajfes. Jag har hängt en del på jazz-klubbar i Stockholm, Paris och Madrid, och Ida Maria skulle lätt rocka rumpan av de flesta jag har sett där.

Men jag är kluven till spelningen. Egentligen borde jag gilla de av låtarna som drar åt indiepop-hållet bäst, men de passar inte hennes röst, det är liksom för mycket Ida Maria för indie. Detsamma gäller hennes band - för mycket Ida Maria för ett mediokert popband. Det rockigare materialet som avslutar spelningen passar henne bättre, men är ju egentligen ingenting jag skulle lyssna på.

Men, som sagt, om hon någonsin hittar rätt i jazzgenren tror jag att hon kan gå hur långt som helst. Faktum är att jag gärna skulle höra henne som gästvokalist i andra genrer, varför inte elektro? Soul? You name it, hon fixar det. Utom kanske just indie då...